I väntan på något nytt

 

I huvudet figurerar nya rubriker hela tiden. Jag söker febrilt efter den perfekta som kan sätta ord på alla känslor i mig just nu. En som sammanfattar kärlek, hopp, sorg längtan och rädslan för att aldrig... finna någon. Många gånger har tanken slagit mig att ingen älskar som jag. Jag älskar så innerligt att jag själv blir rädd ibland, blir rädd för att det ska slå över. Det händer väl att det gör det. Nästan alltid händer det, om jag ska vara ärlig. Sen förstörs allt av rädslan att bli lämnad om det ens hinner gå så långt. Bästa skyddet är att slå bort alla eventuella risker att bli sårad. Eller älskad. På ett sätt fungerar det likadant som preventivmedel. Det är klart du aldrig blir gravid när medlet dämpar all lust. 

 

Jag förstår att alla människor är älskvärda. Alla har någonting som är värt något för en annan. Men detta blir betydelsefullt först när du själv lär dig att älska dig själv. Den som inte älskar sig själv, är inte värd att älskas enligt sig själv. Men oftast är det kanske den som behöver räddas, den som behöver hjärt-och- lungräddning först. Den har antagligen bara inte förstått det själv, utan skrattar bort sin sista chans och överger sig själv igen för att återgå till att bli en åskådare av andras lycka. Tragiskt. 

 

Varför är den inte värd att älskas?

Varför är kärleken aldrig nog eller rätt? Var köper man vingar som kan bära?