[Valid RSS]

I väntan på något nytt

W H A T G O E S A R O U N D C O M E S A R O U N D

Kategori: Alla samlade verk, Bothénskans påhitt!, Tankar om nutid

När jag var liten kunde jag ibland dra det där "tyck synd om mig"-kortet. Du vet, hävda att jag stukat foten eller gnälla över att huvudet höll på att sprängas trots att jag aldrig ens haft en naturlig huvudvärk*, bara för att slippa gympan. I min klass fanns det fler som jag, rätt många faktiskt. Det gick till och med rykten om att någon tjej slog sig själv i handen med hammare för att slippa vara med den där timman i veckan. Det var väl ingen som gick på alla dessa rövarhistorier, och det var säkert inte meningen heller. 

Jag tycker att det är helt okej att man som 13 åring hittar på några vita för att få lite uppmärksamhet och sympati. Det finns säkert betydligt mycket värre saker jag hittat på än att skylla på en obefintlig huvudvärk för att få lite kärlek. På så sätt kan man kanske vara glad över att ens liv inte finns dokumenterat och printat men det gör mig lite fundersam att denna tonårstrend tycks ha fastnat hos många. När jag går igenom nyhetsflödet ibland (läs ofta!) på min Facebook så kryllar det av "tyck synd om mig"-uppdateringar och jag kan inte låta bli att någonstans bli lite... trött!? Är det verkligen så synd om oss? Är sociala medier som Twitter och Facebook 2000-talets betaterapeut? Det är nätt och jämt att man läser om hur självmordsbenägna ens "vänner" är och allt jag känner är - har inte ni några familjer, eller nära vänner, där det skulle passa bättre att ta de där känslorna? Jag är så blasé över dessa statusuppdateringar att jag blivit immun. Är det mig det är fel på? Har jag helt galna kompisar?

Tänk om jag skulle starta upp en rörelse, typ "A N O N Y M A  K Ä R L E K S T Ö R S T A N D E", där alla som suktade efter en kram, eller ett par lyssnande öron, någon att skryta med, fick göra det! Medlemmar skulle få betala 100kr för ett möte med andra med samma behov och så bjuder jag på fika och kaffe. Terminskortet skulle kosta 1 000kr. Kanske skulle detta bli succé och människor skulle må bättre?! Facebook skulle kanske också bli en lite friskare och roligare plats att hänga på.


What goes around, comes around...



Bortsett från den där gången då de tog ett ryggmärgsprov på mig för att se om jag hade hjärnhinneinflammation. Då hade jag rejält ont i huvudet i över en vecka.


Kommentera inlägget här: