[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Ett älskat måndagsexemplar

Kategori: Alla samlade verk, Små djur med svansar

När någon kär lämnar oss händer det att Livet nockar en med rak höger. Plötsligt sätter reflektionerna igång, essentiella frågor går inte att tysta ner och för en tid lever en i nuet. Tiden står stilla, precis som den gjorde när vi var barn, då en minut kändes som en evighet. Att förbereda sig på att någon ska dö, att tänka på det varje dag i månader, blir en tyngd och omedveten kompensation du gör mot livet, men det sker så långsamt att du knappast märker det. Vi ska alla dö, men värst är helt klart att förlora någon du håller kär. 
 
I måndags somnade min lilla tjej, Hilda, in. På ett sätt var det väl typiskt att det var just på en måndag då hon alltid varit ett måndagsexemplar.
 
 "Den lilla vita har nyst en del sedan hon kom imorse. Det går nog över på någon dag, annars kan du lämna tillbaka henne så får du en annan."
 
 Hon fortsatte att nysa. Hon nös faktiskt hela livet. Hilda kostade 95kr i djuraffären men hann bygga upp en nota på 13.000kr i veterinärkostnader innan hjärtat till sist slutade slå. Hon var ett månadsexemplar. Kanske älskade jag henne ännu mer just på grund av det. Eller så var det för att hon var väldigt snäll och hellre tydde sig till mig än sina egna.
 
 
Jag vaknade av ett märkligt ljud från buren. Sen en duns. Likt i en animerad film kastade jag av mig täcket och ur sängen. Jag nästan låg ner i kurvan när jag sprang mot köket. Jag fångade upp henne från golvet och höll henne nära. Hon kändes rastlös och hade säkert ont. Jag la mig i sängen med henne på mitt bröst men hon hade svårt att ligga still så hon traskade upp och ner i en halvtimma innan jag plötsligt såg att andningen plötsligt blev ojämn. Det hela var då över på en minut. Jag ställde mig i fönstret och klappade henne och försökte inge henne lugn i sina sista andetag. Sen var hon borta och kaoset vaknade i mig. Hon låg så fint och stilla i min hand, och jag skrek och grät. Jag kände hur hennes hjärta, som slutat slå, slutade krampa och lät blodet rinna tillbaka. Jag ville hålla henne varm. Jag ville aldrig släppa henne. Jag satt med henne i min hand i en timma, klappade henne, pussade och grät. Min lilla tjej, hon som jag oroat mig för i månader, hade nu fått somna in i min famn, och jag var tröstlös. 
 
Min älskade syster struntade i jobbet den dagen. Hon avbröt sin färd på morgonen och vände om hem till sin lillasyster som var förkrossad över att hennes husdjur lämnat jordelivet. Vi satt tillsammans i min säng och grät en stund. Min syster var i den stunden allt en tröstlös människa behöver i sin sorg. 
 
Vi begravde Hilda bredvid Ruth, och regnet föll. Min syster sa att det ska regna sådana här dagar medan vi grävde i leran och slet bort rötter och stenar. Sen satt vi där en stund i regnet när det till sist var dags att ge Hilda sin ro. Den känslan, att föra tillbaka jorden med sina nakna händer, över den mista, är så förkrossande. Himlen var grå och regnet föll, men det var tårarna som fuktade kinderna.
 
För en liten stund får vi en inblick i nuet, det där ögonblicket som vi annars jagar. Vi har ingen annanstans vi ska vara, inga måsten känns relevanta, och här finns bara tomheten och nuet. Vi sitter där en stund och tar farväl av mitt lilla hjärta. Hon kommer finnas där en stund men alltid kvar i mig. Och för första gången någonsin, i sorgen efter att förlorat någon, känner jag någon slags tacksamhet över att hon fann mig, och att hon levde sitt liv hos mig. 
 
 
Hilda
      Mars 2013  |   30 mars 2015
 


 
 
 


KOMMENTARER:

  • blondina säger:
    2015-04-04 | 17:31:42
    Bloggadress: http://fames.se/blondinas

    beklagar <3 jag förlorade JD igår å ja böla väl i över en halvtimme :,(

  • Helene säger:
    2015-04-10 | 18:15:01
    Bloggadress: http://minttu.blo.gg/

    Så tråkigt :'( <3 Förlorade en häst iår, han var frisk, en dag så behövde vi vetrinär akut, ju mer de höll på, ju sämre blev han... Vetrinären har ingen aning om sjukdom... :/

    Svar: Hej Helene! Tack snälla för ditt fina meddelande. Jag känner med!
    Annabelle

Kommentera inlägget här: