[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Verkligheten bortom världens bästa land

Kategori: Alla samlade verk, Tankar om nutid

Idag vaknade jag precis som de flesta andra morgnar i min säng, i min lägenhet. Det går att göra en förlängning på just den geografiska beskrivningen. Jag skulle även kunna nämna att jag vaknade i en fantastisk stad, i kanske världens bästa land.

Det händer ganska ofta att jag blir rastlös när jag inte har några nämnvärda planer. Att jag kommer till jobbet efter en ganska händelselös helg och säger att jag haft en ”skön helg och bara tagit det lugnt” fast jag i själva verket har avskytt varje sekund av den för jag i inte haft något att göra. I dessa fall upplever jag att det är bättre med den modifierade versionen av sanningen då jag inte vill riskera att någon ska känna sig obekväm. När jag senare plötsligt har ett fullspäckat schema kan jag inte låta bli att skaffa mig lite perspektiv på mina i-landsproblems-känslor. Då infaller sig en aning skuld istället. Tänk att jag ens har mage att sitta och sura över att jag inte har några planer när jag har det så ofantligt bra i den värld som jag lever i. Jag borde ju inte vara annat än lycklig?

Ett flygplan kraschar i alperna med 150 dödsdömda personer ombord och plötsligt sprider sig röken av sorg efter de saknade jorden runt. Båtar sjunker systematiskt i ett hav som förvandlats till massgrav för tusentals flyktingar och även här fläckas världen av sorg, men i detta fall av en mer lågmäld framtoning. Självmordsbombare kramar sina familjer farväl och begår ett ”hjältedåd” som kräver så många liv att vi tappat räkningen. Tappat intresset. Tappat hoppet. Som grädde på vår vackra svenska tårta hör vi talas om att jorden fått ett aggressionsutbrott och skakat i ren frustration, skakat så hårt att kanske 10 000 människor fick sätta livet till. I hopp om självständighet och en bättre framtid, och med en gnutta (o)tur, får tusentals fattiga bengaler jobb som sömmerskor i en klädfabrik som rasar. I veckor har nu plötsligt en annan grupp fått jobb – krisgrupper, som får hjälpas åt att gräva fram tusentals döda som begravdes i ruinerna av vårt krav på tillgång av billiga kläder. Kläder att dö för.

Jag låser dörren till min lägenhet. I den fantastiska staden. I kanske världens bästa land. Jag lämnar min gata. Sätter mig på cykeln som jag har hyrt, och trampar iväg mot ännu en dag på mitt ganska enformiga, men riskfria jobb, i en värld fylld med skapade problem. Att vi inte skäms…

 

 

 

Kommentera inlägget här: