I väntan på något nytt

08:00
Det är söndag och klockan är strax efter åtta när jag till slut bestämmer mig för att kliva upp. Det grämer mig en aning men ett löfte är ett löfte. Idag ska jag och min bästa kompis springa ”Color me RAD”-loppet i Sundbyberg. Jag intalar mig att det ska bli roligt och masar mig in i duschen.

09:00
Vi möts vid Slussen och gör allt för att komma i stämning. Vi möter även upp hennes andra vänner och börjar vår avresa mot Solvalla.

10:00
Vid den här tiden hade vi beräknat att vara framme. Vi skulle, om allt gått som det skulle, hoppat runt till musik och värmt upp inför loppet. Istället hade vi hamnat lite ”off track” och vimsade runt längst tågrälsen som envisades med att vara på tok för förbjuden för att beträda

11:00
Vi har nu helt förberedda och taggade till tänderna. Om trettio minuter går signalen och då bär det av på 5 km löprunda med färgexplosioner vid var och vartannat krön.

12:00
Jag tar mig i mål på 29 minuter och känner mig överväldigat stolt. Jag har varit sjuk hela veckan men ingenting kan stoppa mig för att slå ett annars ganska halvdåligt rekord.

13:00
Våra svultna magar får ta del av en riktigt trevlig sallad vid Sundbybergs station. Jag valde räksalladen.

14:00
Jag står i Alex’s dusch. Jag drar på mig min svettiga och nu färgglada sport-BH, en ny tisha och mina baggy jeans.

15:00
Vi hämtar upp min syster med båten vid en av Årstas badbryggor. Vi åker en liten härlig tur och kan liksom inte sluta diskutera hur otroligt ambivalent vädret är.
Sol. Regn. Varmt. Blåsigt. Sol. Kallt.

16:00
Vi tar tvärbanan bort mot mig. Jag måste byta kläder och sätta på mig ett ansikte som jag känner mig bekväm i. Min syster ringer och vill ansluta. Pappa, som är hos min syster, erbjuder skjuts.

17:00
Vi ger oss av. Pappa och syster har lämnat återbud. Vi tar lånecyklarna istället.

18:00
Vi beställer mat på ”Smaka på Stockholm!” Det är Alexanders debut på festivalen så vi bestämmer oss för att testa allt från vegetarisk chili, silltallrik, en indisk kikärts Masala till pulled pork (inte för mig dock). Jag betalar ölen. Han betalar maten. Vi skrattar…

18:23
Nu, i efter hand, har jag ingen aning om vad som händer efter den här tiden. Det känns liksom oviktigt. Klockan 18:23 får ett par föräldrar i Skövde ett meddelande från sin dotter där hon berättar att hon är på väg hem. Men hon tar tid på sig.

Jag såg bilden på henne för första gången igår. Bilden är på flickan som är borta. Eller, egentligen är hon inte borta. Någonstans är hon. Vi har bara inte funnit henne än. Men hon finns, någonstans. Den känslan måste vara så smärtsam för hennes familj...

... som oroar sig till vansinne.
... som bara har eviga hoppet.
... som ständigt segla mot mobilen i hopp om levnadstecken.
... som inte vågar somna i rädsla för att tiden ska gå.
... som vill gå tillbaka i tiden och förändra.
... som minns varenda sekund av sin dotters/systers liv.

Tänk om du, Lisa, klev in i hallen där hemma och sa:

”Förlåt, det var ett dåligt skämt.
 Jag visste inte att det här skulle bli så stort.
Jag ska aldrig mer rymma hemifrån igen.”