[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Svart

Kategori: Alla samlade verk, Tankar om nutid

För en dag får vi en paus från regnet. Det lider mot slutet av juni men ändå tycks värmen hålla sig på avstånd. Kanske känner även den sig ambivalent till att bjuda till i år. Det har hänt alldeles för mycket under en kort tid. Är det inte ett plan, fullt med passagerare, som försvunnit från radarn, så är det ett som blivit missilträffat eller kraschat avsiktligt i alperna. Är det inte Iss som avrättat 200 skolflickor så är det en annan organisation. Eller också är det en flicka, på tok för ung, som blivit mördad. 
 
Jag var säkert precis som övriga barn när jag var liten. När min mamma sänkte rösten, för att prata om något opassande för barn, då spetsade jag öronen. Rörde det sig om en tragedi gav jag mig inte förrän jag fått ta del av den. Gång på gång ville jag höra historien. Fanns det något hon missat att berätta? Jag sökte mig till sorgen och gör väl än idag. Precis som då, växer sorgen till en klump i magen. Trots att klumpen ofta leder till tårar och tung andning gav jag mig inte. Inte då. Inte nu. 
 
När jag idag ser att P3 Dokumentär ska släppa "Mordet på Therese Johansson Rojo" tar jag ett djupt andetag. Någonstans vet jag att även detta kommer sluka mig. Jag känner igen bilden på flickan men minns inte historien. Skulden väcks. Hur kan jag varit så nonchalant och glömt, när det finns människor där ute som minns varje detalj? Under dokumentären klarnar det och jag börjar minnas, och den välkända klumpen i magen växer. Jag biter ihop och känner mig som en skurk. Det här är inte min sorg. Det är hennes familjs. Hennes vänners. Det är allas som kände henne. Främst är det kanske hennes egen sorg. Men det gör så ont. Klumpen brister och rinner ner för mina kinder. 
 
Men jag har nog fel för kanske är det även min sorg. Precis som Therese vänner förlorade jag också en nära vän i samma ålder. Trots att det är mer än halva mitt liv sedan han gick bort finns han ständigt närvarande i mina tankar, inte minst när hemskheter som dessa sker. Min sorg väcks varje gång någon orättvist rycks bort. Hjälplösheten tar över och hur mycket jag än anstränger mig för att finna svar förändras aldrig slutet. Tiden går inte att förändra. Personen är borta. Kvar finns den oändliga sorgen. Sorgen som aldrig tar slut.
 
Jag känner mig så tömd på energi och fylld av tårar. Alla dessa flickor och pojkar som mördas. Alla deras familjers sorg. Ibland tänker jag att om mitt liv skulle betala tillbaka deras...
 
Klicka på bilden för att lyssna på specialdokumentären om Therese Johansson Rojo
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: