I väntan på något nytt

"Upp som en sol och ner som en pannkaka" - så beskriver alltid du mig, mamma. Det går fort i svängarna. Ena stunden sprudlande glad, andra stunden... inte. 

Ikväll var vi på bio, jag, mamma och Mostergretha - och ja, hon heter faktiskt så. Jag hade fått en inbjudan till en förhandsvisning av "Så ock på jorden" och var jäkligt glad åt att Frida Hallgren hade huvudrollen. Det var min moster också. Vi satt där i sätet innan filmen började och tittade på djurklipp på instagram och skrattade. Mamma har alltid sagt att hennes syster är smått galen. Då och då har det även hänt att hon sagt att jag påminner om henne. Det har alltid gjort mig glad då jag tycker så förbaskat mycket om Mostergretha. Roligare 80åring kan en leta länge efter. 

En stund in i filmen pickar min moster på min arm och viskar: "vet du, jag tycker att hon påminner om dig! Smått galen, men härlig!" Mostergretha syftar på Frida Hallgrens karaktär i filmen; Lena Strand - en sprudlande glad, känslomässig, kärleksfull person med känslorna utanpå. Hon är lite klantig ibland, men har ett gott hjärta. Garanterat en kräfta! Jag blir glad åt liknelsen, trots att en annan kanske tagit det med en uns missbelåtsamhet. Lena framstår inte som smart.., utan snarare härlig, och varm!

"Vet du vad? Mamma brukar säga att du och jag är lite lika till sättet! Så då påminner hon kanske om dig med!?"

Jag tror att min moster blev glad. Det är ju just sånt där folk som vinner i längden. Där finns det inget utrymme för games, för kärleken är huvudrollen. Det gör inget om det blir lite fel ibland, så länge en menar väl. Jag faller alltid pladask för dessa karaktärer; vare sig de är rollfigurer eller folk i omgivningen. Tjock, smal, ful, snygg.. Hjärtat överröstar allt.