I väntan på något nytt

Varje hög smäll. Varje siren. Varje oväntad snabb rörelse från en främling. Varje utrop. Varje dröjande blick...

Vi lämnar precis en het dag på den steniga stranden i Nice och försöker krampaktigt hålla fast i den sista droppen av kraft som solen ännu inte dränerat. Sommaren hemma i Sverige har varit den bästa på flera år trots att jag jobbat större del av den. Hemma väntar hösten ryktas det om. Trots att det är förbjudet längtar kroppen efter svalkan.

Längst promenade de anglais släpar jag fötterna framåt och torkar bort svettpärlor i ansiktet. Jag känner hur det börjar svida längst låren från det salta havsvattnet och börjar korrigera min gång för att slita mindre på insidan av låren. Såret från mopedens heta avgasrör ser mycket värre ut än vad det känns, men jag skyddar det ändå med ett svart linne jag knutit likt en bandana kring min vad. Sarongen kring min kropp luktar av sol och svett och trots att solen piskar mig med sina strålar pryds jag av gåshud från den ännu blöta bikinin jag bär under det zebramönstrade tygstyget.

Överallt möts vi av människor. Gamla farbröder som sitter i skuggan under palmer. En tant som håller sitt barnbarn i handen. En mamma med sin dotter som gråter. Ett gäng ungdomar som pratar livligt. En kille med hörlurar på skateboard. Nice är fullt av liv. Av ljud. Av dofter. Av rörelser. Jag insuper det franska livet så generöst att jag inte upptäcker dem förrän de är bara någon meter framför mig. Ingen tycks reagera som jag men det starka obehaget genomborrar mig. Andningen fylls av ångest och jag känner hur jag försöker krympa ihop mig. Plötsligt är min trötta lamslagenhet som bortblåst och får kraft från en reserv i hjärnan. Adrenalinet skenar och jag börjar gå fortare. Jag vill bara bort från denna plats. Det är inte blomhavet som hedrar offren som skapar obehaget.

Med sina skarpt laddade AK4:or patrullerar militära grupper om fem. Deras vapen vilar i deras famnar som vaggande barn. De bär den karaktäristiska kamouflageuniformen som täcker deras ben och armar och över bröstet syns den skottsäkra västen. Under hjälmen syns deras nakna ansikten och jag kan inte hjälpa att jag reagerar på deras oskyddade glapp i uniformen. Deras ansikten. Deras hud. Deras orädda blickar och uttryck. Deras ömma akilleshäl.

Jag vänjer mig aldrig vid vapen. Min kropp reagerade lika starkt härom kvällen när de passerade rakt igenom restaurangen vi satt vid på en liten gata belägen i Nices allra innersta hjärta. AK4:ans pipa nästan snuddade vid en kvinnas ansikte när hon var alldeles inne i att lyssna till sin mans historia. Men jag såg. Och minnet etsades sig fast. Närheten mellan hennes liv och hans dödsmaskin. Hans militära uniform. Hjälmen. Blicken som svepte över restaurangens gäster. För en sekund stod tiden stilla. Och bilden över restaurangens servering sitter fast på hornhinnan. Jag sitter där i mitten. Kvinnan med ovetskapen om vapnet mot sin kind. Militären som omedvetet pekar pipan mot hennes ansikte. Restauranggäster som är mitt uppe i att njuta av kvällen. Av livet.

Vi ökar takten utan att dra uppmärksamheten till oss. Men jag vill bara bort. Bort från Promenade de anglais. Bort från pipan som precis oavsiktligt pekade mot min mage. Bort från dödsmaskinerna. Lite längre fram längst strandpromenaden patrullerar ännu en vapenbärande grupp om fem. Vi går till närmsta övergångsställe och väljer istället den smala trottoaren på andra sidan vägen. Vi passerar parken som drunknar i blommor, sorgbanderoller och gosedjur. Överallt sitter det plakat krönta trikolorens färger. Je suis Nice. Je suis Paris. Je suis Charlie. Je suis Brussels. Den nyss starka känslan av skräck avdunstar långsamt och ersätts av vemod. Adrenalinet sinar ut genom varje andetag och långsamt känner jag åter hur varmt det är. Jag stryker min hand längst mina kinder och torkar mitt genomblöta svettiga ansikte.

Je suis le monde.