I väntan på något nytt

För något år sedan konstaterades att jag led av en udda åkomma. Det var min bror som diagnosticerade mig. Han sa att jag helt saknar omdöme. För den som inte är speciellt insatt i problematiken är det faktiskt en allvarlig åkomma. Det är inte det att du som omdömeslös tror gott om alla du möter, nej inte alls. Jag kan vara, och är ofta, mycket mer dömande än vad jag önskar. Däremot tror jag konstigt nog på mycket av det som sägs till mig. Orden traskar in i min hjärna lagrar sig och blir till sanningar utan att passera gå, vilket många gånger skadat mig rejält. 

Igår fick jag ett meddelande från ett okänt nummer. Texten löd:

”Hej Simon heter jag och undrar om det var du som var med i Sveriges värsta bilförare? Har ett väldigt bra erbjudande isf”

 I denna stund var min hjärna fullt frisk och fortfarande symtomfri. Jag tänkte att det antagligen var en kompis som drev med mig eller att det rörde sig om en ungdom som hittat mitt nummer och ville komma med ett obscent förslag. Jag struntade i att svara… i ca 30 min. Jag kunde ju lyssna på erbjudandet i alla fall. 

”Hej Simon. Låt höra..”

Detta var starten på vad jag, och alla de mina, skulle komma att tyckta var riktigt skumt. Simon och hans vän hade antagit en gemensam utmaning. Om Simon hittade en tjej från TV som accepterade vadet att bli buren så länge Simon orkade, skulle hon få 50 000 kr. Jag tackade nej. Så klart! Jag förstod att det låg en jäkel begraven någonstans. (Se – än så länge är hjärnan faktiskt med!) Han frågade hur jag kunde tacka nej till detta? Jag förklarade att det var galenskap och att jag aldrig skulle kunna ta emot dessa pengar. Simon, i sin tur, sa att det var en rolig grej som han och hans kompis hittat på och att de betalade 25 000 kr var. Plötsligt tändes ett ljus hos mig… Musikhjälpen! Om pengarna går till välgörenhet är jag på! Simon accepterade, gick igång på förslaget och hans kompis sa att han var villig att dubbla erbjudandet för välgörenheten. (Plötsligt är min hjärna ute på rejvfest nu, för den lämnade planeten när välgörenhet nämndes.) De skulle lägga på 50 000 kr om jag var villig att låta mig ”intervjuas”. 50 000 kr för en intervju? Nu började det ringa klockor, eller iaf en liten cymbal någonstans långt borta. Han menade att han var feminist och att hans kompis skrivit frågorna. Frågorna var av personlig karaktär och jag frågade vad personlig karaktär betydde? Jag påpekade att det var skillnad på personlig och privat. Samtidigt kände jag att 50 000 för lite sketna frågor – det är 50 000 kr till Musikhjälpen. Han svarade: ”Lova att du inte blir arg?”

Simon ringde mig kvart över två. Jag var först lite tveksam till rösten. Den var försiktig och lugn. Och jag upplevde den… äldre. Någonstans var jag beredd på detta. Samtalet skulle ju för mig vara en kontrollpunkt för om jag litade på denna person. Vi pratade i 3 minuter innan han frågade om han fick ställa frågorna. Jag sa att han kunde ställa dem när vi sågs istället för att testa honom. Helst nu, menade han, för då var det klart när vi skulle köra vårt ”lyft” senare. Jag sa att ställ du en fråga, men jag kommer behöva återgå till mitt arbete strax så då får vi avbryta. Simon började treva:

”Jag har inte skrivit dessa frågor och de är ganska personliga…”

Första frågan handlade om min läng och vikt. Andra frågan; Om jag hade stor rumpa? Tredje frågan: Om jag hade stora bröst? Fjärde frågan… Om jag var renrakad? 

Nej, gott folk. Det tog inte så lång tid för mig att fatta att något var vajsing här. Han sa även jag skulle få de där 50 000 kr för frågorna trots att jag inte ville svara. Jag sa att jag inte vill ha de pengarna dels för att dessa frågor absolut inte hade något med ändamålet att göra men om han ville skänka pengarna till välgörenhet så var det hans val. Vi avslutade samtalet och sa att det blir kul med vårt spektakel vi skulle sätta ihop för Musikhjälpen.

Jag går tillbaka till mitt bord på kontoret med vad en annan kanske skulle kallat för ett leende. Men jisses, vad ett leende kan vara resultat av flera känslor. Jag tog upp min telefon. Letade mig in bland meddelanden och blockerade Simons kontantkortsnummer. Jag letade upp honom på Facebook och blockerade honom även där. Letade upp alla inlägg jag skrivit om spektaklet som skulle äga rum den 20 oktober på Drottninggatan… och raderade dem. Jag sökte upp filmteamskillen som frivilligt skulle göra ett reportage om vårt jippo och skrev till honom. Jag skrev sanningen - att jag blivit utsatt för en snuskgubbe. Jag ska höra av mig till Musikhjälpen som också tände på eventet – men det får vänta lite grann. Jag måste samla mig.