I väntan på något nytt

”Men du, har du testat att söka då?

”Om jag har! Jag har sökt varenda tjänst som SR lagt ut det senaste året. Det är omöjligt! Är du inte journalist i botten krävs det att du är kändis. Jag har inte en chans!”

”Ja men i augusti spelar ni ju in , det kanske kan öppna någon dörr?!”

”Om det skulle öppna en dörr så sänds programmet först om ett år typ. Jag är allvalig, det här är min högsta dröm, Jag vill så väldigt gärna jobba för Sveriges Radio. Jag tror nästan jag är villig att göra vad som helst. Jag skulle kunna sitta i en slussväxel och ta emot samtal. Eller vara researcher. Eller programledare…”

”Ja, det är väl programledare du vill helst?”

”Ja…”

”Men vad skriver du i detta personliga brev när du söker då Jag menar…, har du sökt 50 gånger utan att få svar måste det vara ett ganska tunt brev?”

”Men jag har ju ingen erfarenhet! Vad ska jag skriva?!”

”Om du inte har någon erfarenhet så berätta om vad Sveriges radio betyder för dig. Hur mycket du verkligen vill ha det här jobbet! Om hur du alltid har radion på. Alltid pratar om vad som sagts under morgonen. Om hur du återberättar deras skämt tio tusen gånger. Nej just det kan du kanske behålla för dig själv. Men du måste liksom förmedla din vilja och ditt engagemang. Det skadar säkert inte att berätta att du lever och andas jämlikhetsfrågor och att du brinner för varenda olycksfågel i samhället. Det kanske egentligen inte betyder så mycket i detta sammanhang, men det säger ändå en del om dig.”

Hej!
Jag heter Annabelle och jag tror att jag kan ha sökt flest tjänster hos Sveriges Radio genom tiderna. När jag var yngre visste alla mina vänner vad de ville bli när de blev stora. Jag, däremot, tänkte att jag aldrig ville bli stor. Någonstans är jag nog den samma som då, den som inte vill bli stor, men jag vet idag vad jag vill bli. Jag vill bli radiopratare. Det är min dröm.

Jag har alltid haft ett blidligt språk. Jag talar i liknelseform, hela tiden, och binder ofta ihop mina historier med en röd tråd, precis om den som håller ihop falukorven till en ring. Se, där gjorde jag det igen. Jag tror att igenkänning är det bästa sättet att göra sig förstådd på. På det sättet känner sig den du talar med också involverad i samtalet. Det tror jag också är en fin egenskap som jag skulle använda om jag fick möjlighet, i radio.

Som person är jag glad och ganska rolig. Mitt hjärta klappar för de små och det är inte för intet som jag redan nu smider på en plan att bräcka min rekordinsamling till musikhjälpen i fjol. Då blev det 25.000 kr. Jag engagerar mig även i andra projekt, bland annat för jämlikhet och antirasism. Det projektet kallar jag Equal.

Jag drömmer så förbaskat hårt om att en dag få jobba för Sveriges Radio. Det är utan tvekan min högsta dröm. Men hur ska jag bära mig åt för att få en möjlighet att komma och presentera mig? Jag är ju ingen annan än en tjej med ett ofantligt driv och engagemang. Idag jobbar jag som osynlig kontorsråtta och är riktigt bra på vad som önskas från mig. Med det sagt, så är jag inte redo att släppa drömmen.

Vänligen,
Annabelle