I väntan på något nytt

 

Jag minns att jag blev riktigt glad åt att få en låtsasmormor. En annan tjej som jag gått på dagis med hade en sån, och hon berättade alltid om hur mycket hon tyckte om henne och kul saker de hade gjorde tillsammans. Daga var dock aningen äldre men bakade oerhört goda bullar med hosta i. Hon hade jobbat i konditori på Katarina bangata halva sitt liv men hade inte slutat baka bara för hon blivit äldre. Länge hade vi en extra frys ute på balkongen för att rymma sommarens skördar från kolonilotten, men också mormor Dagas bakverk. Ibland tog jag en bulle direkt ur frusen och började gnaga på, trots att den var djupfryst.

 

Jag minns Dagas doft. Och röst. Nu är det nog mer än fem år sedan hon gick bort, men minnena sitter i.

 

För mig fanns det dock alltid ett hinder. Hennes ålder. Jag ville så väldigt gärna ha en låtsas-mormor, men Daga var äldre och oron att behöva mista någon som jag nyss lärt känna gjorde mig envetet medveten om livet. Mitt försvar blev att hålla relationen på distans. Det var ett aktivt beslut och jag minns så väl att jag skämdes för att jag tog det. Någonstans kände jag att tillräckligt många människor försvunnit på det sättet ur mitt liv så kunde jag distansera mig från detta var det självklart ett alternativ. 

 

Åren gick och jag blev äldre. Daga blev också äldre. Ännu äldre. Mamma frågade vid flera tillfällen om jag ville följa med och besöka Daga som nu flyttat in på ålderdomshem. Bara tanken skrämde mig. Jag kanske besökte henne där två gånger. En dag säger mamma:

 

 

 

Där hade jag gått och kämpat för att stänga ute döden, som om den inte skulle kunna nå mig om jag bara blundade för den. Men döden har en nära vän. Denne heter Ångest. Och plötsligt var jag där med mamma, hos Daga, som var så liten och skraltig i sin säng. Min låtsas-mormor. Jag, bredvid, som ett värdelöst låtsas-barnbarn. 

 

Jag minns inte hur länge Daga låg där på det sista ålderdomshemmet i Hammarby hamnen. Det kan har varit en månad eller ett år. Men efter mammas uppmaning hann jag besöka henne två eller tre gånger under en månad. Sen var hon borta. Och döden plötsligt lika närvarande som den alltid är. Hand i hand med ångesten. 

 

Jag tänker på dig ibland, Daga. Jag försöker strunta i ångesten jag känner för att jag höll distans, och istället minnas tillbaka på dina bakverk, ditt skratt och roliga kommentarer om mitt blåa nagellack som du tyckte var förskräckligt. Jag tänker på dig nu, på livet som aldrig riktigt blir vad en trodde och hoppas att lyckan funnit dig där du är idag.