I väntan på något nytt

Med nytt jobb kommer nya rutiner. Typ som att ta sig till jobbet. Som många säkert vet, och som ännu fler kommer bli varse om, har jag ingen bil. Jag har faktiskt inte ens körkort. Eventuellt blir det praktiskt att skaffa sig i framtiden men idag ser jag det mer som en kostnad, inte minst miljömässigt. Men nu var det inte det detta avsnitt skulle handla om. Jag har inte haft ett SL-månadskort på snart tre år. Då och då använder jag reskassan men försöker hellre att gå eller cykla dit jag ska. Detta har fungerat utomordentligt i alla år när jag jobbar i city. En fräsch morgonpromenad på 30-40 min gör en ”gött på morgonen”, har jag försökt intala mig själv de värsta morgnar. Nu när jag bytt jobb har denna morgonpromenad förlängts en aning. Dessutom måste jag ta mig genom ett skogsparti på omkring fem minuters nervös promenad.

Jag tänker på Lisa som bara skulle lämna sitt jobb. Jag tänker på Ida som gick ut för att springa i löprundan. Jag tänker på Therese Johansson Rojo. Flickorna som aldrig kom hem igen. När jag tar mina första steg in i skogen inges jag av ett falskt självförtroende som gör att jag rätar på mig och börjar ta mer bestämda steg. ”Mig kommer ingen kunna brotta ner. Jag är för stark!” För att inte elda på min rädsla som gör att jag spänner mig, höjer jag volymen till dansmusiken i hörlurarna. Plötsligt slås jag av polisens uttalande. ”Spring inte med musik i öronen. Då hör ni inte överfallaren.” Jag märker hur min hand drar till i sladden och snäckan trillar ur ena örat. Samtidigt blir jag förbannad!

Vad är det för ett samhälle vi lever i där vi uppfostrar flickor, tjejer, kvinnor, mammor, tanter och damer att alltid vara på sin vakt? På sin vakt för vad då? Varför ska vi alltid leva i någon slags rädsla för att bli utsatta? Jag är för fan på väg till jobbet! Att behöva vara rädd för sitt liv då jag passerar en skogsdunge en morgon klockan sju går inte att motivera. Men rädslan övervinner ändå. Jag vågar inte ha båda hörlurarna i.

Än så länge är det ljust på morgonen när jag kommer till skogspassagen. Och trots att jag vill vara stark tror jag att även stora, starka jag kommer välja att köpa busskort i år. Detta trots att motionen är bra. Trots kostnaden kommer kännas i plånboken, samt att det påverkar miljön. Jag kommer köpa ett månadskort för att jag är rädd för stora stygga mannen.

Det krävs en revolution. Det krävs att även män reagerar. För sina flickvänner. För sina döttrar. För sina systrar, mammor och vänners skull. Men också för sin egen skull. Det måste kännas förjävligt att tjejer alltid ökar hastigheten, eller ser sig om, när de går ensamma. Att inte kunde förklara att du aldrig skulle vilja göra henne illa, ni bara råkade gå åt samma håll. Att behöva få våldtäktsmannastämpeln fäst på sig fast en inte alls förtjänar den, eller ännu värre, kanske själv varit utsatt. Det krävs en revolution, och den får inte vänta. Inte en minut till.