I väntan på något nytt

Min vän sa en gång till sin moster att han kände sig färdig. Han hade gjort vad han var här för och fylldes antagligen en slags fulländad tomhet. Det är skrämmande att han aldrig blev äldre än så. Att det tog slut där. Jag önskar innerligt att han hann uppleva lycka, om så för en kort minut. Han blev ju snuvad på så oerhört mycket annat.

 Jag vet inte vad det är som fått mig att ständigt söka efter misär. Kanske är det just förlusten av så många nära och kära som liksom slagit bakut, men jag vill minnas att det funnits där sedan jag var barn. Jag bad om att få höra hemska saker. Det kanske går att jämföra med att en del personer älskar skräckfilmer. Det gör verkligen INTE jag.  Men när det kommer till relationer, poddar, nyhetsreportage och människoöden, då knarkar jag misär. I filmer, böcker och i all form av konst. Det ligger inte för mig att se en glad musikal med massor av dans och skratt. Nej, det ska göra ont så det värker. Jag äter misär till frukost, lunch och middag. Ibland blir det även ett mellanmål. Det är som ett svart hål som liksom växer efter den senaste måltiden. Ibland skäms jag över detta. Det är ju oförskämt att livnära på andra människors fruktansvärda öden. För oftast är det just andras öden som blir min obehagliga ”guilty pleasure”. Det är vidrigt att ens författa denna text då skammen får ansiktet att rykas ihop. Jag måste sluta. Jag känner mig smutsig.

 Då krävs bot. Tack du heliga världshärskarinna för en av de främsta försvarsmekanismerna genom tiderna; projektionen. Jag rättfärdigar mitt problem genom att tänka tanken:

 ”… men är inte alla lite så här idag..?”

 Den senaste tiden kantras nyhetsuppbåden av olycka. Jag äter misär till det att jag stupar. Jag äter och äter och äter men plötsligt tar det bara stopp. Jag är mätt. En liten tugga till och jag spricker. Jag blundar, känner mig illamående och försöker andas in genom näsan och ut försiktigt genom munnen. Jag försöker tänka på något annat. Plötsligt känns allt så magstarkt att jag vill kräkas. Nästa dåd sker, nu i ett land närmre än tidigare. Jag orkar inte längre ta del av ekots nyhetsuppdatering utan väljer istället att ta ner Pokemon Go och läser instruktionerna för ”spelets” regler. Spänningarna kring magen avtar aningen, men jag vet att får röra mig försiktigt för att undvika en riskabel kaskad. Plötsligt smäller det i en galleria och människor dör – idag igen. Bara en liten bit ifrån landets gränser har barn berövats livet på det mest vedervärdiga sätt. Sen smäller det igen och igen och igen.

 Mobilen vibrerar i min hand. På skärmen ser jag en liten figur som valsar runt i en animerad värld. Jag stannar till och klickar på den och försöker träffa den med en boll. GOTCHA! Gött! För poängen jag precis vann köper jag en power till figuren. Jag tittar upp och fortsätter min färd mot nästa delmål – en liten staty borta vid kajen. Jag har gått 6 km och klockan är bara 09:53. Magen är uppfriskande tom. Det skakar runt om i världen – i Frankrike, Turkiet och igår i Tyskland. Imorgon kanske i Sverige.

Jag är trött på denna bulimi media skapar. Jag tror att frosseriet gör mig/dig illa. Pokemon Go däremot tycks vara botemedlet för en helare värld!