I väntan på något nytt

Inför var nyårsafton har jag nästan alltid samma förhoppning, nämligen att året som kommer ska bli mitt bästa år. År 2011 blev ett riktigt bra år, så pass bra att de nästkommande år liksom blev ett dyrt kvitto på det året. Självklart har åren inte varit rakt igenom helt dåliga, och vad som gjorde år 2011 minns jag knappt. Kanske var det en bra sommar, eller så hände det en massa spännande saker. En skulle ju kunnat tänka sig att år 2013 hade slagit det året för då kom Ruth och Hilda in i mitt liv. De två små fyrfotade töserna med sina långa svansar kändes liksom gamla när Edda och Barbro-blå, dök ner tio månader senare.

Edda och Barbros uppfödare hade jag valt ut från ett forum på Facebook - Råttorna. En tjej hade precis fått en kull samtidigt som min Ruth hade börjat uppvisa konstiga stressiga beteenden som kändes svårhanterliga. Jag skrev ett inlägg om att Ruth eventuellt kanske skulle behöva plockas bort, men det klarade jag aldrig så hon blev kvar. Småtjejerna skulle då skaffats för att Hilda inte skulle behöva vara ensam kvar. Först var de två, sen skulle en försvunnit och två systrar kommit till... Men en plus två fick bli fyra. Plötsligt hade jag nu fyra töser och livet lekte.., bortsett från Ruths besvärliga temperament. Med tiden drog hon på sig lunginflammation (mycoplasma) och somnade in i min famn fyra dagar efter min trettiosdag, den 25 juli 2014, endast 1år och 4 månader gammal. En månad efter det börjar hennes syster, som stulit mitt hjärta fullständigt, blöda. Det visar sig att hon fått livmoderinflammation. Efter mycket om och men och två operationer blev det äntligen bra, men slutligen tog en tumör henne istället. Hilda somnade in en regnig måndag den 30 mars 2015. Jag gick sönder.

Nu fanns plötsligt bara systrar "storöra" som de så många gånger fått heta. Andra smeknamn har varit småtjejerna, grisarna, smågrisarna..., usch nu blir jag ledsen igen. Inatt somnade nämligen lilla hjärtat Edda in, helt oväntat. Jag lät operera henne för lite växande knölar som hon hade. Operationen ägde rum den 27 januari, samma dag som min MosterGrethas operation. Båda operationerna fick ganska omfattande konsekvenser för de två deltagarna. Min älskade moster klarade operationen, men fick ganska strax efteråt en stroke och förlamades. Idag är hon långt ifrån återställd. Vi hoppas att hon någon gång igen ska kunna prata och sitta upp utan stöd. Min lilla Edda slutade andas under operationen, men sköterskorna fick igång henne igen, men operationen tog hårt på henne. Hennes rejäla sår blev infekterade om vartannat och hon tvingades till antibiotika-strider med mig varje morgon och kväll. Plötsligt, efter nästan en månad och närmre tio veterinärbesök till, blev hon bättre. Edda och Barbro hade tvingats leva isär i en månad innan de äntligen fick bo ihop igen. Plötsligt lämnade inte tvillingarna varandras sida. Jag kan tänka att de saknat varandra.

Igår, nästan en månad efter ihopflyttandet åker jag iväg till en vän på middag och blir borta under kvällen. Jag har pussat på smågrisarna innan jag lämnat dem, tänkt alla tankar jag tänker flera gånger om dagen som involverar att de kan råka dö men beger mig ändå iväg. Jag har en trevlig afton och åker hem efter tolv. Tänk om jag lämnat tidigare? Tänk om jag varit hemma vid 21 iaf.. 

Väl hemma slänger jag av mig jackan, halsduken och mössan på sängen och går ut i köket o sneglar försiktigt mot buren. Det har blivit en vanesak efter allt strul som varit sista tiden. Jag förstår att jag inte kände på mig något, utan att jag vakat över dessa flickor så länge med mitt varmaste jag har att jag alltid är orolig att något kan ha skett. Under tiden Edda var dålig efter operationen var jag uppe 3-5 gånger per natt för att se om hennes sår och peta i henne vatten, mat och ge henne värme. Nu när jag kommer ut i köket ser jag först en skugga på fel ställe i buren och jag tar ett andetag. Hon ligger där. Vid maten. Ser ut som hon somnat. Men... I en annan position. Armen hänger från hyllan.. Jag sträcker in armen och rör hennes varma Lena päls.. Den är ännu varm men jag känner att det inte finns mer där..

Jag tar ut min lilla tjej och bär runt henne lugnt i min famn och förklarar för henne hur mycket jag älskar henne, att jag är ledsen att jag inte var där men att jag är här nu. Att hon varit så duktig och att jag älskar henne igen och igen. Mitt lilla hjärta. Min lilla tjej. Jag pussar henne på huvudet och känner hennes värme.

Jag tror att det var hennes hjärta som till slut gav upp. Kanske hade jag älskar henne för mycket vilket gjort hennes hjärta så tungt, eller så var hon klar. Kvar finns nu bara jag och min lilla Barbro-blå och vår saknad efter tre flickor som nu finns i himlen. 

Vi saknar er och älskar er så ofantligt mycket. Idag har varit en riktigt sorgsen dag för nu är Barbro också ensam kvar. Saknade blir liksom större när den ska delas på bara oss två. 

Edda, mitt lilla hjärta. Jag önskar att du kände och upplevde min kärlek och min sorg idag. Jag hoppas att visste att du var så oerhört älskad och att ensamheten känns nästan obegripligt stor just nu när du är borta. Och att när du en dag får din syster tillbaka, då ska jag försöka glädjas för er och för att jag fick ha just er i mitt liv. Att ni valde att få bli mina döttrar, mina föräldrars "barnbarn", som de alltid kallat er. Jag älskar er båda från fram och tillbaka till månen och om igen. 

Det gör så ont idag, och tårarna tar liksom aldrig slut..

Edda

9 dec 2013 - 18 mars 2016