I väntan på något nytt

 

För ett år sedan i juni åkte jag till Usa med en vän. Vi hyrde en bil i San Fransisco och lät motorn spinna. Vi beslutade oss för att strunta i GPS:en eftersom det tillkom en kostnad på ca 1000 kr om dagen.. "Äh, det måste väl finnas skyltar...", tänkte vi och drog igen dörrarna. Vi tog Highway 1 från början till slut och njöt av vad den nya världen hade att erbjuda. Volymen var på max, taket var nerseglat i bagageluckan och solbrillorna var på. En dröm som blev verklighet för mig. 

 

Jag hade drömt om USA så länge jag kunde minnas. Jag minns att jag och min kompis Jesse brukade drömma oss bort och föreställa oss honom som basketproffs i Chicago bulls och jag som skådis i Kalifornien. USA var en dröm vi delade ett tag. Om Jesse hade blivit en basketstjärna får vi aldrig reda på. Jag vill gärna tro det, men plötsligt en måndag i mars år 1998 ringde hans pappa till oss och pratade med min mamma medan jag gjorde mig i ordning för skolan. Jesse var före mig i ringlistan som utgick efter efternamn och mamma bad mig hälsa att Jesse inte skulle komma till skolan den här dagen. Varken jag eller mamma visste då vad som hänt kvällen innan. Men jag förstår idag att Jesses pappa måste ha varit i chock efter att förlorat sin son i en trafikolycka, men att han också kanske fortfarande kände Jesses närvaro och därmed ansvaret att berätta att han inte skulle komma till skolan mer. Nu har det gått 16 år, mer än halva mitt liv, och jag kan fortfarande känna hans doft och höra hans skratt i minnena.

 

Drömmen om USA bestod. Kanske blev den till och med starkare eftersom jag fick bära drömmen för oss båda. Så en dag, när jag var 17 år och det började kännas trångt hemma, frågade min bror mig om jag skulle våga åka om jag fick chansen. Han sa något i stil med "är det någonting jag ångrar så är det att jag aldrig tog chansen att göra en sån där resa". Han frågade mig om jag ville - på riktigt - för i så fall skulle han kippa in med pengar.

 

Min bror har alltid haft ett otroligt inflytande på mig. Han har alltid kontroll och vet så mycket. Det var han som drog ut min första tand på hotelltaket på Sicilien, han som lärde mig att cykla på en grusig fotbollsplan ("kan du cykla på det här underlaget kan du cykla vart som helst") och han som köpte den blåa moppe till mg i 15 årspresent. Vid ett tillfälle hoppade han ner i motorbåten då min andra bror skulle köra mig i gummiringen bara för att han bleev orolig att det skulle gå för vilt till annars. Sån är min bror, en riktig Jonathan Lejonhjärta. Även i detta fall tystade han, med sitt säkra inflytande, ner min oro och mina rädslor inför att bo hos en annan familj, i ett främmande år, i ett år, genom att bara vara min bror. Tack för det, om du någonsin läser detta!

 

Jag flyttade till USA och bodde där i nästan ett år. Det var året efter att tornen föll. USA kändes förändrat, trots att jag aldrig tidigare varit där. Jag älskade det samtidigt som jag upplevde allt som en låtsasvärld. Ingenting spelade någon roll, för en dag skulle jag vara hemma igen, och då var allt som hade varit borta igen.. Som om det aldrig funnits.

 

Precis det hände den här sommaren som jag började berättelsen om. Vi åkte igenom städer, längst kuster och såg solnedgångarna försvinna ner någonstans över horisonten. Dagarna gick och vi hade det bra. Jag hade en lista med "must do's" för varje stad. Flest punkter hade L.A-listan så klart. Vad som kan vara värt att veta är att just nu i tiden var jag ganska förtjust i "glee" och Lea Michele. Något annat nämnvärt, i denna story, är att Lea Michele är, inte bara vegetarian utan, vegan. Detta har hon predikat om en del i media och även vilka restaurangen hon uppskattar på grund av detta. Detta hade jag självklart snappat upp. Tre besök tog det innan vi, på min sista dag på resan, möttes. (Dianna Agron var där vid ett tidigare besök)