[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Mia Skäringer, åh vad jag tycker om dig

Kategori: Alla samlade verk, Hang-ups

Jag hade missat att det kommit en ny säsong av "Mia på Grötö" och blev riktigt lyrisk. Jag tror att jag till och med började le riktigt stor för mig själv, nästan lite läskigt stort för att sitta i soffan ensam.
 
Mia Skäringer, vilken varelse! Bortsett från henne profession tycks hon vara en sån underbar person. Kanske skulle hon, om hon läste detta, tänka något i stil med att hon, liksom solen, minsann också har fläckar och jag skulle svara att "det har vi ju alla". 
 
Mia har en förmåga att skildra verkligheten. Om det inte är i Solsidan, eller någon av hennes filmroller, så på scen när hon binder ihop hennes, med nutidens, verklighet. Hon berättar om sanningar från hennes liv, portionerar in dem i olika skålar så vi lättare ska kunna känna igen sammanhanget och koppla det till oss själva. Jag tror att hon lyckas göra det så bra att vissa till och med kan uppleva det lite för nära sanningen och därför blir obekväma. Vem har inte känt sig missanpassad, eller utnyttjad eller bara meningslös någon gång? Det är hennes liv och hennes erfarenheter, men hon lyckas beröra och griper tag i medkänslan genom att både använda sig av humor och tragikomiska inslag. 
 
Mia Skäringer är för mig en Jesus. Jag känner igen det hon skriver och ibland har det känts som jag läser om mig själv. Hon platsar så väl in i min filosofi om att "Inget är nytt under kjolen, men ibland blir man förvånad". För om Mia, genom att berätta om sig själv, sätter ord på hur jag känner och tänker, då måste vi människor ändå fungera ganska lika. För mig funkar Mia. För dig någon annan. Hur mycket vi än anstränger oss tycks våra instinktiva känslor vara outvecklingsbara. Vi trycker ner andra för att höja upp oss själva. I små proportioner - genom mobbing, exempelvis i skolan som barn. I större proportioner - genom rasism, rasindelning och krig. Vi snackar inkonsekvent skit om varandra när den inte är där. Sen har vi eviga kärleksproblem och i slutändan inser vi att vi fokuserat på helt fel saker på tok för stor del av livet. Det går ju bara runt..
 
Är det inte konstigt att vi utvecklat världen vi lever i så mycket att vi idag kan skicka människor till månen, men våra egna primära inställningar tycks helt sakna nya uppdateringar?
 
 
 
(Klicka på bilden)
 

 
 
Kommentera inlägget här: