[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Den när jag skämde ut mig för Lea Michele

Kategori: Alla samlade verk

Jag skriver det här för min skull, precis som jag gör med allt jag skriver. För min skull, för att jag ska minnas, för mig var det värt något.
 
För ett år sedan i juni åkte jag till Usa med en vän. Vi hyrde en bil i San Fransisco och lät motorn spinna. Vi beslutade oss för att strunta i GPS:en eftersom det tillkom en kostnad på ca 1000 kr om dagen.. "Äh, det måste väl finnas skyltar...", tänkte vi och drog igen dörrarna. Vi tog Highway 1 från början till slut och njöt av vad den nya världen hade att erbjuda. Volymen var på max, taket var nerseglat i bagageluckan och solbrillorna var på. En dröm som blev verklighet för mig. 
 
Jag hade drömt om USA så länge jag kunde minnas. Jag minns att jag och min kompis Jesse brukade drömma oss bort och föreställa oss honom som basketproffs i Chicago bulls och jag som skådis i Kalifornien. USA var en dröm vi delade ett tag. Om Jesse hade blivit en basketstjärna får vi aldrig reda på. Jag vill gärna tro det, men plötsligt en måndag i mars år 1998 ringde hans pappa till oss och pratade med min mamma medan jag gjorde mig i ordning för skolan. Jesse var före mig i ringlistan som utgick efter efternamn och mamma bad mig hälsa att Jesse inte skulle komma till skolan den här dagen. Varken jag eller mamma visste då vad som hänt kvällen innan. Men jag förstår idag att Jesses pappa måste ha varit i chock efter att förlorat sin son i en trafikolycka, men att han också kanske fortfarande kände Jesses närvaro och därmed ansvaret att berätta att han inte skulle komma till skolan mer. Nu har det gått 16 år, mer än halva mitt liv, och jag kan fortfarande känna hans doft och höra hans skratt i minnena.
 
Drömmen om USA bestod. Kanske blev den till och med starkare eftersom jag fick bära drömmen för oss båda. Så en dag, när jag var 17 år och det började kännas trångt hemma, frågade min bror mig om jag skulle våga åka om jag fick chansen. Han sa något i stil med "är det någonting jag ångrar så är det att jag aldrig tog chansen att göra en sån där resa". Han frågade mig om jag ville - på riktigt - för i så fall skulle han kippa in med pengar.
 
Min bror har alltid haft ett otroligt inflytande på mig. Han har alltid kontroll och vet så mycket. Det var han som drog ut min första tand på hotelltaket på Sicilien, han som lärde mig att cykla på en grusig fotbollsplan ("kan du cykla på det här underlaget kan du cykla vart som helst") och han som köpte den blåa moppe till mg i 15 årspresent. Vid ett tillfälle hoppade han ner i motorbåten då min andra bror skulle köra mig i gummiringen bara för att han bleev orolig att det skulle gå för vilt till annars. Sån är min bror, en riktig Jonathan Lejonhjärta. Även i detta fall tystade han, med sitt säkra inflytande, ner min oro och mina rädslor inför att bo hos en annan familj, i ett främmande år, i ett år, genom att bara vara min bror. Tack för det, om du någonsin läser detta!
 
Jag flyttade till USA och bodde där i nästan ett år. Det var året efter att tornen föll. USA kändes förändrat, trots att jag aldrig tidigare varit där. Jag älskade det samtidigt som jag upplevde allt som en låtsasvärld. Ingenting spelade någon roll, för en dag skulle jag vara hemma igen, och då var allt som hade varit borta igen.. Som om det aldrig funnits.
 
Precis det hände den här sommaren som jag började berättelsen om. Vi åkte igenom städer, längst kuster och såg solnedgångarna försvinna ner någonstans över horisonten. Dagarna gick och vi hade det bra. Jag hade en lista med "must do's" för varje stad. Flest punkter hade L.A-listan så klart. Vad som kan vara värt att veta är att just nu i tiden var jag ganska förtjust i "glee" och Lea Michele. Något annat nämnvärt, i denna story, är att Lea Michele är, inte bara vegetarian utan, vegan. Detta har hon predikat om en del i media och även vilka restaurangen hon uppskattar på grund av detta. Detta hade jag självklart snappat upp. Tre besök tog det innan vi, på min sista dag på resan, möttes. (Dianna Agron var där vid ett tidigare besök)
 
Jag skulle bjuda Brendon och Marta på lunch. Nu är det inte varje dag tre stycken hungriga köttätande personer känner sig manade att uppsöka en veganrestaurang, men med viss övertalningsförmåga lyckades jag få till ett besök på Real Food Daily. Vi valde att sitta på uteserveringen. Vi åt, vi drack och vi betalade notan.. Ingen Lea. För att kunna lämna restaurangens uteservering var vi tvungna att gå igenom restaurangen, alltså in igen. Jag går sist och snappat upp ett:
 
"Thank you! Thats so sweet of you!"
 
Jag stannar upp, förstelnas och ser det långa mörka håret i en sidotofs försvinna ner över tjejens axel Hon sitter tillsammans med Jonathan Groff och hans pojkvän, med ryggen mot mig, och tackade precis mamman och dottern som vänligt sagt något till henne. Jag springer ut efter Marta och skakar. Jag minns att jag inte hann säga något innan hon svarar något i stil med: "Är hon där inne? Var det hon jag såg..?"
 
Det som händer nu tillhör inte mina stoltaste ögonblick i livet direkt. Jag beslutar mig för att gå in på toaletten, låtsas som att jag upptäcker henne på utvägen och ta min chans då. Väl inne på toaletten kör jag ett ganska amerikanskt pepptalk till mig själv. Jag slår mig själv på kinderna och övar på vad jag ska säga. Runt, runt for allt i huvudet. Det blir kaos, så klart! Jag borde bara tagit upp kameran, tagit en bild och sprungit. Nej, jagskulle minsann skämma ut mig.
 
"Hi! Ahm, excuse me but I'm a huge fan. May I please take a picture with you?"
 
"No, cause you see, I'm having lunch with my friends now.. so sorry"
 
 
Nej?! Jag hade inte förväntat mig ett nej.
Så plöstligt tappar jag bort mig i mitt manus och...
 
 
"Oh, Okey.. Ahm, yeah cause I'm from Sweden and I'm only here on vacation.
Im going back tomorrow and I've been looking all over for you..."
 
"You've been looking for me....?"
 
"No not like that but I guess you live somewhere here..
Okey, but thank you. Bye!"
 
Det var en ganska moloken Annabelle som lämnade den restaurangen kan jag säga. Det värsta var att sekunden efter att jag sagt ordet "bye" och lämnat bordet hör jag hur de tre brister ut i skratt. SÅ pinsamt! Men, jag har träffat Lea Michele och nu när historien är nedskriven så behöver jag inte vara rädd för att glömma den. I värsta fall finns det väl människor i min närvaro som kommer påminna mig efter detta bekännande... 
 
En liten hyllningsfilm förtjänar hon ändå, även om det var precis där och då som min förtjusning av Lea började avta.
 
Klicka på bilden 
 
 
 
 

Jag höjer mitt glas för alla vegetarianer där ute

Kategori: Alla samlade verk, Tankar om nutid

Om jag skulle ge strukturen för mina texter ett utseende skulle det antagligen likna en falukorv. Du vet, en sån där hel falukorv, på 800 gram, med ett snöre som binder ihop ändarna. Jag, liksom korven, börjar i ena änden med en historia, gör en loop och önskar lyckas binda ihop allt med en liten snygg rosett på slut. Precis som en falukorv! Liknelser och metaforer är också något som tillhör min struktur. Det gör liksom allt lite lättare att förstå.
 
Jo... så var det korv, ja. Korv, hamburgare, stekar och varför inte, köttfärssås...! Gemensam nämnare? Allt är förbaskat gott! Och en detalj till som jag helst inte vill bli påmind om. När det gick upp för mig, som barn, vad vi gör för att få i oss mat, meddelande jag min mamma att jag hädan efter skulle vara vegetarian. "Det blir spännande att se hur länge du klarar det, du som inte äter grönsaker..." Mamma hade möjligen en poäng i det. Jag var inte speciellt gammal men helt enkelt göra valet, äta eller svälta - jag eller de.
 
Många år senare träffade jag en vän som sa något i stil med att hon inte åt kött på grund av handeln av djur.
 
"Kött finns för lättillgängligt idag. Människor respekterar vad ett djur har fått genomlida för att mätta din hunger. Förr jagade man, dödade sitt eget djur och tillredde... Det är en annan sak. Då tog man vara på allt."
 
Och egentligen kan jag väl inte annat än hålla med. Jag tycker det är onödigt att barn jagar fåglar och trampar på myror. Är jag ute med vänner en härlig sommardag vet jag inte om jag ska skratta eller gråta om det nappar. Slakta ett får, en gris eller ko...Det skulle vara omöjligt!
 
För ett tag sedan fick jag se siffror på hur mycket, av den mat som tillreds, som slängs idag. Ungefär 40 % stod det. Vad som räknas med i detta, eller hur man ens kommit fram till detta, vet inte jag. Hade det rört sig om 20 % hade jag fortfarande tyckte att det var fruktansvärt. Detta skulle alltså betyda att två av fem kossor sätter livet till för inget alls. I julas hade 40 grisar av 100 kunnat fortsätta att vara glada små griseknoar. Jobbiga tanke! Nu är de döda, men av ingen anledning egentligen. Usch vad tråkigt!
 
Med detta vill jag inte säga att mina falukorvsätande dagar är över, men om jag vore en starkare person skulle jag vara vegetarian. Kanske är det inte så svårt egentligen. Kanske går det att börja med att ha en köttfri dag i veckan, som kanske med tiden blir två? Idag finns det många alternativ så egentligen kanske det inte skulle vara svårt. Det handlar nog mer om inställningen.
 
 
Jag varnar härmed känsliga ögon för otäcka bilder i videon nedan
 
 
En annan vän till mig la tidigare idag upp en filmsnutt på facebook. I vanliga fall "attraheras" jag av rubriker av dessa slag men när jag förstod vad detta skulle innebära lät jag bli att titta på den. När angora-kaninerna uppmärksammades för någon vecka sedan lät jag även bli att se det klippet. Jag misstänker att jag fått nog av asiaternas sätt att hantera djur.
 
Jag vill i alla fall passa på att varna för starka bilder, för det brukar det vara i dessa inslag. Jag har som sagt inte sett detta, jag vet inte heller om jag kommer göra det men
 
kanske är du starkare än jag...
 
 
 

Puts-väck!

Kategori: Alla samlade verk, Bothénskans påhitt!

Jag har sedan i början av december utövat plankan varje kväll. Första veckan stod jag i en minut, andra veckan i en och en halv minut för att vecka tre nå målet - två minuter. Min värk i svanken är så gott som HELT borta! Helt otroligt! Det har alltså i över ett år strålat från min bak ner i benet och detta är nu som bortblåst... 
 
LYCKA!
 
Nu har jag lagt till ännu en övning till kvällsproceduren... Jag ska kunna gå ner i spagat och/eller split inom en snar framtid, gärna innan sommaren.
 
Tips på hur jag ska nå mitt mål välkomnas enormt!