[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Kvinnans dag vs. Mannens år

Kategori: Alla samlade verk, Tankar om nutid

När jag var yngre brukade jag köpa en ros till min mamma på fredagar. Det började säkert med en 'alla hjärtans dag'-gest som fortlöpte ett tag till. Efter skolan tog vi, jag och klasskamraterna, vägen genom centrum och tittade i affärer. Då hände det som sagt att jag köpte en ros till min mamma. Om jag inte minns fel ska internationella kvinnodagen också infallit på en fredag under denna period.
 
Idag är det Internationella Kvinnodagen. Kvinnan har fått en dag om året då vi alla ska tänka på hennes kamp lite extra. Vi ska se till hennes värde och respektera henne, just denna dag. Jag tycker att denna dag är fantastisk och symboliserar något vackert, men jag kan inte låta bli att fråga mig vem som äger resterande dagar om året? Kvinnan, eller alla kvinnor i hela världen, har fått en dag att samsas om.
 
Den sista tiden har ensamheten pockat på uppmärksamhet i mitt liv. Jag vet inte om ensamheten egentligen bara är en förklädd biologisk klocka som vill göra sig påmind, tick tack, tick tack. Vilket fall gjorde jag som så många andra och loggade igår in på ett sånt där forum som fungerar som mötesplats för singlar. Ganska direkt fylls brevlådan av diverse främlingars ansikten bredvid en liten rad av text. Jag svarar i stort sätt aldrig på mail från någon utan bild. 'Ögonkontakt', för mig, är ett måste. Men denna gång sänkte jag ribban.
 
Vi hann skriva två omgångar med brev till varandra. Han frågade vad jag letade efter i mitt försök på sidan. Jag förklarade i min tur: 

 "Jag tror att det här är ett helt galet sätt att finna kärleken. Den grundar sig på mer, och fler, intryck är vad detta skrivande tillåter. Då tänker jag på typ röster, humor, kroppsspråk, och div. Men jo, min anledning, liksom många andras är väl att hitta någon att dela mitt lilla liv med. Hur omöjligt det än känns härinne."
 
När jag fick svar på vad han sökte avbröt jag ganska direkt, och tog ner dialogen på en avslutande nivå. Detta kopplade han inte utan svarade istället ingående med detaljer han uppskattade sexuellt. Sista raden löd: 
 
"hur är du? & vart får man komma?"
 
Den här personen får mig att tappa hoppet direkt. Idag är det internationella kvinnodagen, år 2015, och jag får frågan efter fem korta meddelanden 'vart MAN får komma på mig'? Förlåt, men MAN får inte komma på mig. För att förstå min reaktion måste du förstå vad ordet MAN, i sammanhanget, betyder. Det betyder inte du, utan människor i allmänhet. Jag är ingen allmän docka som MAN får komma på. 
 
Varför fungerar män så här? Och ja, jag skriver män för jag har ALDRIG fått denna fråga från en kvinna, men åtskilliga gånger från män. Hur kommer det sig att män som är överrepresenterade i fängelser, i brottsfrågor, i krig, i förtryck, i terror och i allt hemskt som sker i världen får äga de resterande dagarna av året? Kvinnan fick den 8e mars, en dag att tänka på sin kamp, sitt värde och sin respekt. Männen fick resterande dagar och trots det lyser just dessa frågor med sin frånvaro.

 

Min låtsasmormor Daga

Kategori: Alla samlade verk, Tankar om nutid

När jag var tio-elva år fick jag en låtsasmormor. Hon hette Daga och var min mammas pappas kusin. Då ordet 'morfar' har en emotionell innebörd, och jag aldrig hann träffa honom, kallar jag honom mest för Kurt. Min riktiga mormor, Eva, hon somnade in i sin gungstol innan jag ens hade hunnit fylla ett år. Så för mig blev det en låtsasmormor. Daga.
 
Jag minns att jag blev riktigt glad åt att få en låtsasmormor. En annan tjej som jag gått på dagis med hade en sån, och hon berättade alltid om hur mycket hon tyckte om henne och kul saker de hade gjorde tillsammans. Daga var dock aningen äldre men bakade oerhört goda bullar med hosta i. Hon hade jobbat i konditori på Katarina bangata halva sitt liv men hade inte slutat baka bara för hon blivit äldre. Länge hade vi en extra frys ute på balkongen för att rymma sommarens skördar från kolonilotten, men också mormor Dagas bakverk. Ibland tog jag en bulle direkt ur frusen och började gnaga på, trots att den var djupfryst.
 
Jag minns Dagas doft. Och röst. Nu är det nog mer än fem år sedan hon gick bort, men minnena sitter i.
 
För mig fanns det dock alltid ett hinder. Hennes ålder. Jag ville så väldigt gärna ha en låtsas-mormor, men Daga var äldre och oron att behöva mista någon som jag nyss lärt känna gjorde mig envetet medveten om livet. Mitt försvar blev att hålla relationen på distans. Det var ett aktivt beslut och jag minns så väl att jag skämdes för att jag tog det. Någonstans kände jag att tillräckligt många människor försvunnit på det sättet ur mitt liv så kunde jag distansera mig från detta var det självklart ett alternativ. 
 
Åren gick och jag blev äldre. Daga blev också äldre. Ännu äldre. Mamma frågade vid flera tillfällen om jag ville följa med och besöka Daga som nu flyttat in på ålderdomshem. Bara tanken skrämde mig. Jag kanske besökte henne där två gånger. En dag säger mamma:
 
 
"Om du vill träffa Daga en gång till så är det nog dags nu. Hon har nog inte så lång tid kvar."
 
Där hade jag gått och kämpat för att stänga ute döden, som om den inte skulle kunna nå mig om jag bara blundade för den. Men döden har en nära vän. Denne heter Ångest. Och plötsligt var jag där med mamma, hos Daga, som var så liten och skraltig i sin säng. Min låtsas-mormor. Jag, bredvid, som ett värdelöst låtsas-barnbarn. 
 
Jag minns inte hur länge Daga låg där på det sista ålderdomshemmet i Hammarby hamnen. Det kan har varit en månad eller ett år. Men efter mammas uppmaning hann jag besöka henne två eller tre gånger under en månad. Sen var hon borta. Och döden plötsligt lika närvarande som den alltid är. Hand i hand med ångesten. 
 
Jag tänker på dig ibland, Daga. Jag försöker strunta i ångesten jag känner för att jag höll distans, och istället minnas tillbaka på dina bakverk, ditt skratt och roliga kommentarer om mitt blåa nagellack som du tyckte var förskräckligt. Jag tänker på dig nu, på livet som aldrig riktigt blir vad en trodde och hoppas att lyckan funnit dig där du är idag.