[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Mia Skäringer, åh vad jag tycker om dig

Kategori: Alla samlade verk, Hang-ups

Jag hade missat att det kommit en ny säsong av "Mia på Grötö" och blev riktigt lyrisk. Jag tror att jag till och med började le riktigt stor för mig själv, nästan lite läskigt stort för att sitta i soffan ensam.
 
Mia Skäringer, vilken varelse! Bortsett från henne profession tycks hon vara en sån underbar person. Kanske skulle hon, om hon läste detta, tänka något i stil med att hon, liksom solen, minsann också har fläckar och jag skulle svara att "det har vi ju alla". 
 
Mia har en förmåga att skildra verkligheten. Om det inte är i Solsidan, eller någon av hennes filmroller, så på scen när hon binder ihop hennes, med nutidens, verklighet. Hon berättar om sanningar från hennes liv, portionerar in dem i olika skålar så vi lättare ska kunna känna igen sammanhanget och koppla det till oss själva. Jag tror att hon lyckas göra det så bra att vissa till och med kan uppleva det lite för nära sanningen och därför blir obekväma. Vem har inte känt sig missanpassad, eller utnyttjad eller bara meningslös någon gång? Det är hennes liv och hennes erfarenheter, men hon lyckas beröra och griper tag i medkänslan genom att både använda sig av humor och tragikomiska inslag. 
 
Mia Skäringer är för mig en Jesus. Jag känner igen det hon skriver och ibland har det känts som jag läser om mig själv. Hon platsar så väl in i min filosofi om att "Inget är nytt under kjolen, men ibland blir man förvånad". För om Mia, genom att berätta om sig själv, sätter ord på hur jag känner och tänker, då måste vi människor ändå fungera ganska lika. För mig funkar Mia. För dig någon annan. Hur mycket vi än anstränger oss tycks våra instinktiva känslor vara outvecklingsbara. Vi trycker ner andra för att höja upp oss själva. I små proportioner - genom mobbing, exempelvis i skolan som barn. I större proportioner - genom rasism, rasindelning och krig. Vi snackar inkonsekvent skit om varandra när den inte är där. Sen har vi eviga kärleksproblem och i slutändan inser vi att vi fokuserat på helt fel saker på tok för stor del av livet. Det går ju bara runt..
 
Är det inte konstigt att vi utvecklat världen vi lever i så mycket att vi idag kan skicka människor till månen, men våra egna primära inställningar tycks helt sakna nya uppdateringar?
 
 
 
(Klicka på bilden)
 

 
 

W H A T G O E S A R O U N D C O M E S A R O U N D

Kategori: Alla samlade verk, Bothénskans påhitt!, Tankar om nutid

När jag var liten kunde jag ibland dra det där "tyck synd om mig"-kortet. Du vet, hävda att jag stukat foten eller gnälla över att huvudet höll på att sprängas trots att jag aldrig ens haft en naturlig huvudvärk*, bara för att slippa gympan. I min klass fanns det fler som jag, rätt många faktiskt. Det gick till och med rykten om att någon tjej slog sig själv i handen med hammare för att slippa vara med den där timman i veckan. Det var väl ingen som gick på alla dessa rövarhistorier, och det var säkert inte meningen heller. 

Jag tycker att det är helt okej att man som 13 åring hittar på några vita för att få lite uppmärksamhet och sympati. Det finns säkert betydligt mycket värre saker jag hittat på än att skylla på en obefintlig huvudvärk för att få lite kärlek. På så sätt kan man kanske vara glad över att ens liv inte finns dokumenterat och printat men det gör mig lite fundersam att denna tonårstrend tycks ha fastnat hos många. När jag går igenom nyhetsflödet ibland (läs ofta!) på min Facebook så kryllar det av "tyck synd om mig"-uppdateringar och jag kan inte låta bli att någonstans bli lite... trött!? Är det verkligen så synd om oss? Är sociala medier som Twitter och Facebook 2000-talets betaterapeut? Det är nätt och jämt att man läser om hur självmordsbenägna ens "vänner" är och allt jag känner är - har inte ni några familjer, eller nära vänner, där det skulle passa bättre att ta de där känslorna? Jag är så blasé över dessa statusuppdateringar att jag blivit immun. Är det mig det är fel på? Har jag helt galna kompisar?

Tänk om jag skulle starta upp en rörelse, typ "A N O N Y M A  K Ä R L E K S T Ö R S T A N D E", där alla som suktade efter en kram, eller ett par lyssnande öron, någon att skryta med, fick göra det! Medlemmar skulle få betala 100kr för ett möte med andra med samma behov och så bjuder jag på fika och kaffe. Terminskortet skulle kosta 1 000kr. Kanske skulle detta bli succé och människor skulle må bättre?! Facebook skulle kanske också bli en lite friskare och roligare plats att hänga på.


What goes around, comes around...



Bortsett från den där gången då de tog ett ryggmärgsprov på mig för att se om jag hade hjärnhinneinflammation. Då hade jag rejält ont i huvudet i över en vecka.


Köp aldrig djur från djuraffärer

Kategori: Alla samlade verk, Små djur med svansar

Det var dagen innan skärtorsdagen i fjol som jag fick för mig att gå in i djuraffären nere på hörnet. Längst inne i butiken har de husdjur i form av fåglar, ödlor, fiskar, hamster, ibland kaniner och massor av gerbiler. Jag satte mig bredvid gerbilburen och tittade på de små liven en bra stund. I akvariet fanns det både små och större kullar, och flertalet "mammor".
 
"Vill du hälsa på dem? De kan behöva lite människokontakt och jag hinner inte med alla djur mer än att byta i burarna."
 
Jag lyfte på nätlocket och stoppade ner handen. Min syster ringde i telefon och jag berättade var jag var.
 
"Jag vill ha en sån!", säger jag.
 
"Men köp en då!", säger hon.
 
Jag springer i väg till kassan och hör mig för. Det visar sig att gerbiler inte blir speciellt tama så jag passar på att fråga om råttor. Butiksmannen säger att han inte har några på "lager" för djurens skull, men att han kan beställa om jag önskar. Det gör jag. Jag önskar två!*
 
Några veckor senare är det dags. Jag har vid det här laget varit i butiken flera gånger och frågat efter min leverans, men det tog längre tid än förväntat. Men den här dagen stod där en liten trälåda, delad i två, med nät på sidorna. På ena sidan fanns en hamster och på anda sidan - Ruth och Hilda. Butiksmannen sa att den ena verkade vara lite förkyld men att det kan gå över på någon dag, annars skulle jag komma tillbaka.
 
 
Hilda förblev förkyld. Nu är hon snart ett år och nyser fortfarande ibland, men jag fäste mig så klart vid henne och kunde inte lämna tillbaka henne. När Ruth sedan blev könsmogen ändrades hennes personlighet en aning. Hon började nafsa och blev ganska orolig. Vid midsommar lämnade råttorna hos mamma för en kortare semester. När jag återfick dem hade de båda bytt färg på pälsen till betydligt ljusare samt att de båda hade en ljust brunröd fläck på ryggen, ungefär på samma ställe. Jag var helt övertygad om att mamma färgat sitt hår och att flickorna får färg på sig, men mamma hävdade nej. Att detta var första tecknet på en kronisk obotlig luftvägssjukdom, visste jag självklart inte då.
 

Tiden gick och Hilda fortsatte att nysa. Strax innan Alla helgonahelgen upptäckte jag små sår i Hildas nacke. Jag visste inte då att hö kunde ge råttor parasiter om det inte varit fryst innan. Det blev veterinären, medicin samt en dyr räkning
 

Nu är skabben borta. Vad passar bättre då än mycoplasma. Mycoplasma är en sjukdom som djuren tycks ha latent men de flesta klarar si ifrån. Djur med sämre immunförsvar löper dock större risk att bli angripna av dessa bakterier. I värsta fall blir den kronisk. Bakterierna angriper bland annat luftrören och lungorna, men även öron och ögon. Ur bland annat ögonen utsöndras ett sekret som blev rött vid kontakt med syre. Det ser obehagligt ut, men djuret kan repa sig tydligen. De där fläckarna jag upptäckt på deras ryggar var första tecknet på sjukdomen. Eventuellt bröt mycoplasma ut av en sån enkel sak som stress av miljöombytet. Fläckarna hade kommit av saliven när de tvättade sig.
 
Ruth och Hilda är typiska exempel på varför man inte ska handla djur i djuraffärer. Deras ras kallar Roan, vars namn kommer av den gen som bleker råttans päls vid varje pälsbyte. För många år sedan var rasen mycket populär och därför avlades det mycket på den. Idag befarar man att rasen är sönderavlad, mycket på grund av att för nära släktingar har parats. Precis som med människor gör detta att genetikproblem uppstår. Roans har även problem med blodkärl och det händer att psyket är instabilt. 
 
"Jag brukar inte plocka ut hanarna utan låta de få vara kvar för då blir det fler, och det är mysigt!"
 
Så sa butiksmannen om gerbilerna. Tyvärr tror jag inte att gerbilhanarna förstår att de parar sig med sin syster, mamma eller kanske rent av sin egen avkomma. Då uppstår detta, och dessa människor ska kalla sig djurskötare.
 
I förra veckan köpte jag, via en privat uppfödare, två små flickor - Edda och Barbro-Blå. Ett av deras syskon byttes mot en annan hona från Skåne just för att släktskap djuren emellan ska elimineras. 
 


Det är skillnad på djurskötare och djurvänner...
 
 
 
* När det kommer till råttor eller nästan vilket djur som helst, bortsett från hamster, bör de alltid ha en kamrat eftersom de är flockdjur och trivs bäst med sällskap.