[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Edda, älskade syster storöra

Kategori: Alla samlade verk, Små djur med svansar

Inför var nyårsafton har jag nästan alltid samma förhoppning, nämligen att året som kommer ska bli mitt bästa år. År 2011 blev ett riktigt bra år, så pass bra att de nästkommande år liksom blev ett dyrt kvitto på det året. Självklart har åren inte varit rakt igenom helt dåliga, och vad som gjorde år 2011 minns jag knappt. Kanske var det en bra sommar, eller så hände det en massa spännande saker. En skulle ju kunnat tänka sig att år 2013 hade slagit det året för då kom Ruth och Hilda in i mitt liv. De två små fyrfotade töserna med sina långa svansar kändes liksom gamla när Edda och Barbro-blå, dök ner tio månader senare.

Edda och Barbros uppfödare hade jag valt ut från ett forum på Facebook - Råttorna. En tjej hade precis fått en kull samtidigt som min Ruth hade börjat uppvisa konstiga stressiga beteenden som kändes svårhanterliga. Jag skrev ett inlägg om att Ruth eventuellt kanske skulle behöva plockas bort, men det klarade jag aldrig så hon blev kvar. Småtjejerna skulle då skaffats för att Hilda inte skulle behöva vara ensam kvar. Först var de två, sen skulle en försvunnit och två systrar kommit till... Men en plus två fick bli fyra. Plötsligt hade jag nu fyra töser och livet lekte.., bortsett från Ruths besvärliga temperament. Med tiden drog hon på sig lunginflammation (mycoplasma) och somnade in i min famn fyra dagar efter min trettiosdag, den 25 juli 2014, endast 1år och 4 månader gammal. En månad efter det börjar hennes syster, som stulit mitt hjärta fullständigt, blöda. Det visar sig att hon fått livmoderinflammation. Efter mycket om och men och två operationer blev det äntligen bra, men slutligen tog en tumör henne istället. Hilda somnade in en regnig måndag den 30 mars 2015. Jag gick sönder.

Nu fanns plötsligt bara systrar "storöra" som de så många gånger fått heta. Andra smeknamn har varit småtjejerna, grisarna, smågrisarna..., usch nu blir jag ledsen igen. Inatt somnade nämligen lilla hjärtat Edda in, helt oväntat. Jag lät operera henne för lite växande knölar som hon hade. Operationen ägde rum den 27 januari, samma dag som min MosterGrethas operation. Båda operationerna fick ganska omfattande konsekvenser för de två deltagarna. Min älskade moster klarade operationen, men fick ganska strax efteråt en stroke och förlamades. Idag är hon långt ifrån återställd. Vi hoppas att hon någon gång igen ska kunna prata och sitta upp utan stöd. Min lilla Edda slutade andas under operationen, men sköterskorna fick igång henne igen, men operationen tog hårt på henne. Hennes rejäla sår blev infekterade om vartannat och hon tvingades till antibiotika-strider med mig varje morgon och kväll. Plötsligt, efter nästan en månad och närmre tio veterinärbesök till, blev hon bättre. Edda och Barbro hade tvingats leva isär i en månad innan de äntligen fick bo ihop igen. Plötsligt lämnade inte tvillingarna varandras sida. Jag kan tänka att de saknat varandra.

Igår, nästan en månad efter ihopflyttandet åker jag iväg till en vän på middag och blir borta under kvällen. Jag har pussat på smågrisarna innan jag lämnat dem, tänkt alla tankar jag tänker flera gånger om dagen som involverar att de kan råka dö men beger mig ändå iväg. Jag har en trevlig afton och åker hem efter tolv. Tänk om jag lämnat tidigare? Tänk om jag varit hemma vid 21 iaf.. 

Väl hemma slänger jag av mig jackan, halsduken och mössan på sängen och går ut i köket o sneglar försiktigt mot buren. Det har blivit en vanesak efter allt strul som varit sista tiden. Jag förstår att jag inte kände på mig något, utan att jag vakat över dessa flickor så länge med mitt varmaste jag har att jag alltid är orolig att något kan ha skett. Under tiden Edda var dålig efter operationen var jag uppe 3-5 gånger per natt för att se om hennes sår och peta i henne vatten, mat och ge henne värme. Nu när jag kommer ut i köket ser jag först en skugga på fel ställe i buren och jag tar ett andetag. Hon ligger där. Vid maten. Ser ut som hon somnat. Men... I en annan position. Armen hänger från hyllan.. Jag sträcker in armen och rör hennes varma Lena päls.. Den är ännu varm men jag känner att det inte finns mer där..

Jag tar ut min lilla tjej och bär runt henne lugnt i min famn och förklarar för henne hur mycket jag älskar henne, att jag är ledsen att jag inte var där men att jag är här nu. Att hon varit så duktig och att jag älskar henne igen och igen. Mitt lilla hjärta. Min lilla tjej. Jag pussar henne på huvudet och känner hennes värme.

Jag tror att det var hennes hjärta som till slut gav upp. Kanske hade jag älskar henne för mycket vilket gjort hennes hjärta så tungt, eller så var hon klar. Kvar finns nu bara jag och min lilla Barbro-blå och vår saknad efter tre flickor som nu finns i himlen. 

Vi saknar er och älskar er så ofantligt mycket. Idag har varit en riktigt sorgsen dag för nu är Barbro också ensam kvar. Saknade blir liksom större när den ska delas på bara oss två. 

Edda, mitt lilla hjärta. Jag önskar att du kände och upplevde min kärlek och min sorg idag. Jag hoppas att visste att du var så oerhört älskad och att ensamheten känns nästan obegripligt stor just nu när du är borta. Och att när du en dag får din syster tillbaka, då ska jag försöka glädjas för er och för att jag fick ha just er i mitt liv. Att ni valde att få bli mina döttrar, mina föräldrars "barnbarn", som de alltid kallat er. Jag älskar er båda från fram och tillbaka till månen och om igen. 

Det gör så ont idag, och tårarna tar liksom aldrig slut..

Edda

9 dec 2013 - 18 mars 2016




Djurplågeri

Kategori: Alla samlade verk, Små djur med svansar

Klockan är för mycket för att ens börja knopa ner alla tankar som leker tafatt i min skalle. Vad ska jag börja med; hur jag blev semivegetarian, hur jag kämpar för att INTE trycka upp just det i ansiktet på folk med hjälp av djurplågerifilmer, eller att jag, tillsammans med en grupp djurälskare på Facebook, antagligen precis räddat livet på ett litet djur som annars skulle bli ormmat? Det hör väl antagligen ihop, det stora hjärtat och den otroliga skulden jag känner för att ett liv vi väljer att skapa, sedan ska slaktas för att kanske bara slängas direkt i papperskorgen. 
 
Jo, för så är det. Vi slänger idag ca 40% av den mat vi tillagar. Det är ungefär 40 julskinkor av 100 kring jul. Jag tänker även på alla kycklingar som bränns upp för att de kanske bär på salmonella - som om dem led av det? Det handlar ju bara om att vi inte bör äta köttet. Kycklingarna, liksom grisarna, lever ju glada livet ändå. Eller de stackars lammen som precis föds och kommer få den bästa sommaren i sina liv. Förlåt - rättelse; den ENDA sommaren i sina liv. I oktober  blir de slaktade. Likväl killingarna, fast de slaktas i de flesta fall direkt när de födds för vi är inte intresserade av dem ändå. Det är råmjölken vi vill ha så vi kan göra getost. Killingarna blir i detta fall enbart en konkurrent när det kommer till mjölken. Och vi människor vinner alltid...
 
Ikväll dök det upp en bild på en stackars ungråtta i en minimal bur i ett forum jag är med i på Facebook. Ganska snabbt blir detta en tråd fylld av arga, ledsna och hjärtekrossade djurvänner som alla vill hjälpa till. Vi efterlyser en ägare som kan ta in en hane - rädda den - eftersom den tydligen är för stor att förtära för den nuvarande ägarens orm. Detta är alltså mot svensk lag. Det är olagligt att mata ormar med levande djur. Jag, liksom övriga i forumet, blir rasande. 
 
Hur fungerar dessa hjärtlösa människor? Hur kan de sätta ett djur i en så lite bur? Hur känns det att bestämma ödet, genom att minimera möjligheterna för flykt för bytet till noll? Att hålla i den skrikande lilla bebisen i svansen medan ormen slickar sig om munnen? 
 
HUR FUNGERAR DESSA  MÄNNISKOR? 
 
I naturen är det en annan sak. Makabert - ja, absolut, men bytet har en chans! Att ens ha en orm hemma borde ju vara djurplågeri för ormens del! 
 
Jag bli vansinnigt ledsen, men samtidigt orolig, då jag upplever denna självvalda situation, att mata en orm, fruktansvärt obehaglig. Och detta väljer som sagt folk! Vad är det so
 
 
m driver en människa till att vilja göra detta? För mig finns det ju bara ett svar och det är ondska, eventuellt okunskap, men främst ondska.
 
Jag vill uppmana ALLA som ser en opassande ägare till VILKET DJUR SOM HELST att anmäla djurägaren. Dessa människor ska inte ha djur, precis som pedofiler och våldtäktsmän inte vistas kring barn! 
 
Om du ser, eller hör, något konstigt där din magkänsla säger att djuret du tänker på lider så ring polisen! Det går också att anmäla anonymt. Här är en länk för hur du går till väga.
 
 
 
Och en djurplågerifilmsnutt... mest bara för att jag har ordet härinne och jag gör som jag vill!
Jag vill ändå passa på att varna för obehagliga bilder.
 
 

Alla djur får vara med

Kategori: Alla samlade verk, Bothénskans påhitt!, Hang-ups, Små djur med svansar

De flesta som känner mig VET att jag älskar djur. Det skulle, i stort sätt, kunna vara vilket pälsdjur som helst för att det ska väckas en helt galen kärlek i mig. Jag stoppar hundar på gator, kelar med strosande katter och klappar hästar och hånglar med kossor, i tid och otid. Jag kan liksom inte ge mig när det kommer till djur, utan tappar helt taktsinnet.
 
Jo, jag skulle gärna skaffa katt och självklart skulle jag vilja ha en hund. Fick jag välja skulle jag vara med i "Bonde söker fru" men då för att få leva med djur i min närhet i första hand. Kruxet är med att skaffa dessa stora djur, som exempelvis hund och katt, att jag helt skulle gå under den dag de går ur tiden. För någon vecka sedan gick Hilda bort och det var ett helvete, trots att hon bara är/var en råtta.
 
Med detta sagt vill jag påstå att jag är den sannaste djurvän som finns. Redan som barn var detta ett stort intresse så när pappa skulle ta bilen till sin springslinga, som låg i närheten av fårhagen, passade jag ofta på att följa med och kela med lammen. 
 
Nu till min fråga: 
 
Finns det någon därute som behöver en djurvakt ibland? 
 
Jag skulle så gärna ställa upp på att gå ut med hundar, passa katter, kela med marsvin, pussa sönder minigrisen.., bara jag fick chansen! 
 
Hör av dig!! Och gärna omedelbums! :)
 
 
Stor kram!
/djurtjejen Annabelle