[Valid RSS]

I väntan på något nytt

Flickan med de blåaste ögonen i världen

Kategori: Alla samlade verk, Bothénskans påhitt!

För något år sedan konstaterades att jag led av en udda åkomma. Det var min bror som diagnosticerade mig. Han sa att jag helt saknar omdöme. För den som inte är speciellt insatt i problematiken är det faktiskt en allvarlig åkomma. Det är inte det att du som omdömeslös tror gott om alla du möter, nej inte alls. Jag kan vara, och är ofta, mycket mer dömande än vad jag önskar. Däremot tror jag konstigt nog på mycket av det som sägs till mig. Orden traskar in i min hjärna lagrar sig och blir till sanningar utan att passera gå, vilket många gånger skadat mig rejält. 

Igår fick jag ett meddelande från ett okänt nummer. Texten löd:

”Hej Simon heter jag och undrar om det var du som var med i Sveriges värsta bilförare? Har ett väldigt bra erbjudande isf”

 I denna stund var min hjärna fullt frisk och fortfarande symtomfri. Jag tänkte att det antagligen var en kompis som drev med mig eller att det rörde sig om en ungdom som hittat mitt nummer och ville komma med ett obscent förslag. Jag struntade i att svara… i ca 30 min. Jag kunde ju lyssna på erbjudandet i alla fall. 

”Hej Simon. Låt höra..”

Detta var starten på vad jag, och alla de mina, skulle komma att tyckta var riktigt skumt. Simon och hans vän hade antagit en gemensam utmaning. Om Simon hittade en tjej från TV som accepterade vadet att bli buren så länge Simon orkade, skulle hon få 50 000 kr. Jag tackade nej. Så klart! Jag förstod att det låg en jäkel begraven någonstans. (Se – än så länge är hjärnan faktiskt med!) Han frågade hur jag kunde tacka nej till detta? Jag förklarade att det var galenskap och att jag aldrig skulle kunna ta emot dessa pengar. Simon, i sin tur, sa att det var en rolig grej som han och hans kompis hittat på och att de betalade 25 000 kr var. Plötsligt tändes ett ljus hos mig… Musikhjälpen! Om pengarna går till välgörenhet är jag på! Simon accepterade, gick igång på förslaget och hans kompis sa att han var villig att dubbla erbjudandet för välgörenheten. (Plötsligt är min hjärna ute på rejvfest nu, för den lämnade planeten när välgörenhet nämndes.) De skulle lägga på 50 000 kr om jag var villig att låta mig ”intervjuas”. 50 000 kr för en intervju? Nu började det ringa klockor, eller iaf en liten cymbal någonstans långt borta. Han menade att han var feminist och att hans kompis skrivit frågorna. Frågorna var av personlig karaktär och jag frågade vad personlig karaktär betydde? Jag påpekade att det var skillnad på personlig och privat. Samtidigt kände jag att 50 000 för lite sketna frågor – det är 50 000 kr till Musikhjälpen. Han svarade: ”Lova att du inte blir arg?”

Simon ringde mig kvart över två. Jag var först lite tveksam till rösten. Den var försiktig och lugn. Och jag upplevde den… äldre. Någonstans var jag beredd på detta. Samtalet skulle ju för mig vara en kontrollpunkt för om jag litade på denna person. Vi pratade i 3 minuter innan han frågade om han fick ställa frågorna. Jag sa att han kunde ställa dem när vi sågs istället för att testa honom. Helst nu, menade han, för då var det klart när vi skulle köra vårt ”lyft” senare. Jag sa att ställ du en fråga, men jag kommer behöva återgå till mitt arbete strax så då får vi avbryta. Simon började treva:

”Jag har inte skrivit dessa frågor och de är ganska personliga…”

Första frågan handlade om min läng och vikt. Andra frågan; Om jag hade stor rumpa? Tredje frågan: Om jag hade stora bröst? Fjärde frågan… Om jag var renrakad? 

Nej, gott folk. Det tog inte så lång tid för mig att fatta att något var vajsing här. Han sa även jag skulle få de där 50 000 kr för frågorna trots att jag inte ville svara. Jag sa att jag inte vill ha de pengarna dels för att dessa frågor absolut inte hade något med ändamålet att göra men om han ville skänka pengarna till välgörenhet så var det hans val. Vi avslutade samtalet och sa att det blir kul med vårt spektakel vi skulle sätta ihop för Musikhjälpen.

Jag går tillbaka till mitt bord på kontoret med vad en annan kanske skulle kallat för ett leende. Men jisses, vad ett leende kan vara resultat av flera känslor. Jag tog upp min telefon. Letade mig in bland meddelanden och blockerade Simons kontantkortsnummer. Jag letade upp honom på Facebook och blockerade honom även där. Letade upp alla inlägg jag skrivit om spektaklet som skulle äga rum den 20 oktober på Drottninggatan… och raderade dem. Jag sökte upp filmteamskillen som frivilligt skulle göra ett reportage om vårt jippo och skrev till honom. Jag skrev sanningen - att jag blivit utsatt för en snuskgubbe. Jag ska höra av mig till Musikhjälpen som också tände på eventet – men det får vänta lite grann. Jag måste samla mig.

Nu har jag bara en fråga som jag hoppas kunna få lite hjälp med. Är det någon som vet var en köper sig lite omdöme? Jag tror att jag är i akut behov av lite…

En kvinna ska inte behöva ses som någons dotter, syster eller mamma för att vi ska fatta att hon är en människa

Kategori: Alla samlade verk

Jag möter en kollega i dörren. Vi nästan krockar. Vi är båda på väg upp till kontoret och vi blir ståendes och vill av välmening visa en andra in genom dörren först, båda två. Skillnaden är att min välmening har börjat ta slut. Vad spelar det för roll vem som håller upp dörren för den andra när jag fortfarande är underlägsen? Det känns mer som en kränkning. Vi kommer upp till kontoret – jag med viss frustration i bröstet. Jag vet att denna kultur har implementerats av vår chef som i sin tur är lärd att detta är ett sätt att visa kvinnor aktning. Jag verkligen avskyr att gå upp för den där spiraltrappan med en mans ansikte i min rumpnivå. Dessutom, tror han med ett leende på läpparna, att han precis utfört något hedersamt. I själva verket gjorde han precis ett övergrepp. Jag sa nej, flera gånger. Jag sa att det kändes kränkande. Han skrattade och gestikulerade med handen att jag skulle inta trappan först.

 På min plats ligger en tidning. Jag anar att det min favoritkollega som strategiskt lagt tidningen med uppslaget om kvinnors utsatthet – skrivet av Musse Hasselvall – på mitt bord. Jag vet i bröstet att det är min favoritkollega – min partner in crime at work – men hoppas att det är den där ganska medvetna manliga kollegan som återigen vaknat till liv, så som han gör ibland. Rubriken lyder: ”Vi fostrar killar till att tjejers vilja kvittar”. Jag blir mållös.

Musse skriver: 

”Det skulle behöva ske en stor förändring i det lilla. I det som händer till vardags. Killarna i omklädningsrummen skulle behöva se andra män göra skillnad även i andra sammanhang. Inte bara tränarna – utan deras bröder, deras lärare och deras pappor. De behöver se dem stå upp för bra värderingar. För andra. Säga ifrån. Streta emot.
I samband med den här typen av debatt hör vi alltid män klaga högt ”alla män är inte våldtäktsmän. En fullkomligt överflödig kommentar. Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex. Jag har själv gjort det. Jag vet att hon är intresserad. Hon vill inte nu, men eftersom tillfället finns.
F
ör visst är det så, ingen känner en våldtäktsman. Ingen känner heller någon rasist. Jag gör det i alla fall inte. Inte någon som själv säger att han är det.”
(Metro.se/debatt 2016-10-12)

 


Sällan klaffar tillfälligheter lika väl som dessa precis gjorde. Och sällan är det just en mans ord som skänker mig tröst när jag blir frustad över just andra mäns beteenden i bakåtsträvande jämlikhetsfrågor. Men tack Musse. Dina ord var kanske just en bästa trösten. De ingav hopp om att män kanske förändras.

Och framför allt, tack Nermin för att du la tidningen på mitt bord just denna morgon.

Mitt initiativ till MUSIKHJÄLPEN!

Kategori: Alla samlade verk

För tredje året i rad är jag med och engagerar mig med eget initiativ i Musikhjälpen. Första året, när jag fick höra att temat handlade om hjärtefrågan HIV, samt att Linnea Henriksson skulle vara med som programledare, tände jag på alla fyra och hittade på initiativet ”CURE HIV” lite medan jag anmälde mig. Plötsligt insåg jag att jag var tvungen att administrera detta väl och uppfann hjulet lite medan jag redan var igång. Kenneth Hallström, den finaste pricken av dem alla, köpte mina första armband innan jag ens hade beställt pärlorna. Målet det året var att generera 1000 kr till insamlingen med namnet ”Hjälp oss stoppa spridningen av HIV”. När det var dags för Musikhjälpens sista insamlingsdag i december reste jag alldeles ensam med en egensnickrad låda i en blå dunjacka med loggan på ryggen, till Uppsala och sålde mina sista armband. När klockan var kväll och alla armband var slut överlämnade jag 25.000 kr till glasburen ihop med ett brev som jag knåpade ihop. Brevet läste Kodjo upp i radio och Petter fotograferade lappen och la upp på sin Instagram.

Det var med en klump i bröstet jag lämnade den decembermånaden bakom mig. Jag hade aldrig upplevt en så fantastisk höst/vinter. Varenda pling som kom från swishen fick mig att dansa. Euforin fick mig att, utan minsta tvivel, hoppa på tåget inför nästa år också. Till min stora lycka valde Linnea Henriksson att ställa upp igen. Ifjol var temat naturkatastrofbetingat och gick under namnet ”Ingen ska behöva fly undan klimatet!” Jag valde detta år att utgå från Musikhjälpens färger i loggan samt att använda mig av miljövänligapärlor – träpärlor med miljögodkända färger. Jag la ner ett oerhört engagemang och upprepade även resan till Kärlekenstorg sista dagen. Min kompis Camilla ställde upp och följde med till Linköping sista dagen. På en parkering snickrade vi ihop en BAUTASTOR skylt och sålde de sista armbanden jag hade kvar. När Linnea Henriksson såg skylten och oss gjorde hon ett shout out vilket fick människor att storma oss med pengar. Den kvällen lämnade vi över 33.000 kr  till insamlingen.

I år vet jag inte än om Linnea Henriksson är med. Jag hoppas det – för då vet jag att detta kommer bära. Hon har blivit maskoten som bidrar till att försäljningen gått så bra. Vilket fall – i år är temat: ”Barn i krig har rätt att gå i skola”. För den som inte ser tydligheten i detta budskap rör sig detta om de 30 miljoner barn som idag får sätta sitt liv på vänt medan vuxna utsätter dem för krig. Denna tid i barnens liv hade istället kunnat generera en möjlighet till bättre framtid; så som att slippa utsättas för risker som sexuella övergrepp, barngiftermål eller att kanske bli barnsoldat. Skolan för dessa barn skulle kunna vara en räddning. För dessa barns skull är min önskan att slå tidigare rekord. Min önskan är att sälja för, hör och häpna, 42.000 kr i år. Det är de 42.000 kr som saknas för att nå 100.000 kr på tre år. Det känns stort och svårt, men om vi hjälps åt så kommer det fungera!

Vill du hjälpa mig? Det finns massor av saker du kan göra i så fall :) Ett exempel är att köpa ett armband. Det kostar 60 kr (porto ingår). Köper du fem armband så bjuder jag på ett extra. Tänk vilken fantastisk present, julklapp eller vardagsgåva till någon du håller kär! Om du vill kan du även vara med och sälja genom att dela inlägg. <3 Ett annat alternativ är att du berättar för dina vänner eller bjuder in dem att gilla FACEBOOK-sidan eller INSTAGRAM-sidan. Allt välkomnas, allt som gör att vi når målet tillsammans!

För att köpa armband:

Swisha till 073 581 36 38. 

 

 
  

Tack för din uppmärksamhet!

 

Annabelle