I väntan på något nytt

Min mamma bor fortfarande kvar i lägenheten som jag och mina syskon är uppvuxna i. Hon, tillsammans med min pappa, flyttade dit dagen min syster föddes år 1977. Hon har bestämt sig för att aldrig lämna den lägenheten. Istället slår hon nu ut väggarna så den forna femrum:aren snart blir en stor etta. Jag förstår henne eftersom jag är också en trygghetsperson. Hon har spenderat mer än halva sitt liv i den lägenheten. Hon har byggt större delar av sitt liv innanför de väggarna. Skratt, gråt, bråk, fester, vänner... Alla minnen. Jag är glad att hon bor kvar där. Det håller mina minnen från min uppväxt vid liv.

Idag är jag sjuk. Inatt vid klockan ett vaknade jag av illamående och fick bosätta mig inne på toaletten. Där satt jag, formad som siffran 2 med huvudet rakt ner i ett U och kände mig hjälplös. När jag mellan varven fick krypa tillbaka till min säng låg jag mest och yrade. Vid ett tillfälle höll jag nästan på att bli tokig över kaosröster i huvudet som inte gick att tysta ner.

Med efter ett tag går det upp för mig att klockan är 03 och att jag inte har varit ute med några sopor. I själva verket ligger jag och yrar.

Jag har tre starka minnen från tillfällena när jag var sjuk som barn. 

Ikväll är det bara en sak som fattas - pappas trygga hand på pannan. Skönt att han bara var en samtal bort. Och skönt att Julie Andrews hann med att göra dessa filmer innan hon skadade sina stämband. Ingen annan hade lyckats göra rollen Maria som hon.