I väntan på något nytt

 

Men jag är glad, för att just idag känns underbar! Tänk om jag vetat det för sex månader sedan när framtiden kändes oviss. Eller för tre månader sedan, i höstas, när dagarna blev allt mörkare men, konstigt nog, allt längre, mer ensamma och enformiga. Tänk om jag vetat det i måndagsnatt när jag vaknade och plötsligt var magsjuk. Kanske hade det gett lite hopp mellan uppkasten, att det blir faktiskt bättre.

 

Ibland tänker jag på alla små människor som plötsligt får ett överskott på hormoner, blir tonåringar och vet varken ut eller in. Från en dag till en annan börjar brösten växa och där sprang man tydligen läck i trosan helt utan förvarning, och varför behandlar alla en som ett barn!? Ens föräldrar förstår ingenting och den jag är kär i är inte kär i mig. Och finns det egentligen någon där ute som förstår mig? Det är en sån kolossal övning inför livet. Klarar du tonåren, ja- då klarar du allt! Det finns en liten skara som känner att de inte orkar med detta. Den lilla skaran gör ett enormt avtryck i vår verklighet när de beslutar sig för att avsluta sin tid. Anledningarna till deras beslut kan vara många. Oftast är de ganska personliga, men sällan tillräckligt unika för att omvärlden inte skulle kunnat hjälpa till. 

 

Tänk om den där flickan, som visste att hon kramade sin mamma godnatt för sista gången, fått veta att hon skulle komma att beröra många människor genom att fullborda sitt eget bestämda öde? Att många okända där ute skulle känna med henne, med hennes familj och omgivning? Tänk om hon innan hon hoppade, hängde sig, tog tabletterna eller skar sig fick veta att livet blir bättre. Att det är en nästan är en garanti, bara hon väljer att stanna. Det är inte alltid lätt att se något ljus, men det blir bättre! Det finns alltid hopp och det finns alltid människor som bryr sig, som vill bry sig om...

 

Jag har också varit där. Om inte tio gånger så kanske hundra... Ibland känns allt riktigt pissigt, som att jag är helt ensam, mitt ute i rymden, omgiven av ett oändligt hålrum. Men precis när jag tror att jag helt tappat riktningen drar någon/något mig tillbaka och sätter mig i rätt kurs. Det är så livet är. Det var det vi fick. Vi fick ingen testomgång eller ens en general repetition, utan en det blev en direktsänd liveinspelning på en gång. Vi måste acceptera det och göra det bästa av det. Du får helt enkelt aldrig, aldrig ge upp, för du får aldrig mer den här chansen...