I väntan på något nytt

 

”Vad heter du? Kan du titta under vattnet?”

Inget svar…

”Vad heter DU?
frågar flickan igen, nu med lite högre och tydligare röst.

Den lilla flickan ligger invirad i sin handduk på lägsta bänksatsen i bastun. Kvinnan skrattar lite generat och säger sitt namn.

”Vad heter du, då?”

Flickan går laget runt. Vi är tre unga vuxna i bastun, och så flickan. När frågan kommer till mig ler jag mot flickan och svarar:

”Jag heter Annabelle! Och jag kan titta under vattnet men jag har linser, så jag brukar inte titta så mycket för då kanske de trillar ut. Vad heter du?”

”Annabelle…! Hmm, jaha! Jag heter Lilli. Och jag har inga linser.”

Flickan tittar på tjejen i hörnet.

”Har du linser?”

Flickan går åter laget runt med sina frågor. Hon är förbannat söt och hon gör mig riktigt glad. Jag tror även att hon skänkte de andra tjejerna glädje. Hon visste själv inte ens om det. Det kostade henne inget alls.

Varför beter inte vi oss lite grann som barn ibland? Stannar upp och ler mot främlingar, eller bara säger ”hej”. Det tycks liksom också vara det vi uppskattar mest när vi kommer utomlands – att folk är ”Easy going”. Går det ordet ens att översätta på svenska?

Lilli, du är härmed min förebild.
Om fler vore som du skulle det antagligen inte krigas lika mycket i världen.