I väntan på något nytt

 

Ibland blir jag provocerad av de mest outgrundliga anledningar. Någon slänger iväg en liten fin samling ord, men jag plockar isär meningen och stoppar in lite antydan och sen blir jag förbannad. Exempel på detta kan vara när min kollega överhör dialogen programledarna i radioprogrammet har och därmed kläcker kommentaren:

 

Jag har själv skrivit ett helt avsnitt om detta (Tjejer som sänker varandra är värre än killar som gör det). Jag håller med honom till punkt och prickar, men det är något med att han säger det som sätter igång en liten glöd i mitt bröst.

 

"Ja, det är väl bara att titta på hur samhället är uppbyggt. Eftersom kvinnan, historiskt sätt, aldrig haft ett värde så ser vi ner på oss själva... Precis som att kvinnor förräder sitt eget kön genom att hellre se en man som chef/ledare, för att det är så vi är uppfostrade. Vi är stöpta, precis som männen, att se mannens värde som starkare än kvinnans. Därav snackar vi skit om varandra, förräder varandra. Så mitt svar är... Det är patriarkatets fel!"

 

För varje ord som lämnar mina läppar känner jag hur trött jag blir på mig själv. Hur trött jag blir på att ständigt bråka. Hur trött jag bli på att stå där själv och försvara och känna mig ensam. Det tar en liten stund, kanske några sekunder innan jag bryter den plötsliga tysnaden som lagt sig över rummet. 

 

"Du... Jag vill bara säga att jag håller med dig... Jag gör verkligen det! Vi är riktigt taskiga mot varandra och det är så jäkla illa!"

 

Det finns ett uttjatat ordspråk som heter "Välj dina strider!". Jag har lite problem med just att 'välja', har jag förstått. Många strider tar jag bara, och jag tar dem i full karuta. Jag liksom bär fanan, målar fanan och predikar på samma gång. Det blir uttjatande. Jag förstår det! Det blir tjatit även för mig men jag ger mig inte för jag trort att det går att förändra.

 

På samma sätt som jag gick igång på kommentaren om "att tjejer är taskiga mot varandra" kan jag bränna till när någon antyder hur fint det är att jag engagerar mig i tredje världenprojekt genom EQUAL, CURE HIV, övriga hjälpinsatser som digitalbössor eller julklappsinsamlingar som hjälper flyktingar. Hur kommer det sig att jag kan vända denna komplimang till något att bli arg över? Jo, för lik förbannat slår det sällan fel att de som anser sig ha råd med denna lilla fina samling ord är desto snålare med att öppna plånböckerna och själva bidra. Vad spelar det då för roll att jag anstränger mig med dessa projekt?

Det finns mycket som går att göra men det måste någonstans börja i bröstet på oss själva. Den kollegan som fick mig att skriva detta inlägg var också den person som för en tid sedan sa:

”Vet du vad? Jag tror jag är feminist!”

Han har nyligen fått sin andra dotter och därmed börjat grubbla en del över hur det var att växa upp i den här världen som tjej. Kanske är det precis det som krävs för att försonas tanken som feminist, att liksom utsättas för situationen själv på det sättet som en nybliven förälder kan göra? Den paniken över vad som kan hända en flicka och hur det kommer sig att denna lilla guldklimp inte är värd lika mycket som en pojke. Det är nog precis där och då som det blir som mest tydligt hur ologiskt det är att ett kön ska få spela någon som helst roll.

Det är precis den här grundfrågan mina projekt alltid bottnar i. Jag väljer liksom inte bland mina strider, utan ALLA strider som strider mot grundidén att alla borde få vara lika mycket värda vare sig du är man, kvinna, barn, vuxen, svart, vit, gul eller röd. Hund eller katt! Eller råtta...!

Jag vill inte ha en klapp på axeln för mitt engagemang. Jag vill att mitt engagemang ska smitta av sig och att människor i min omgivning ska vakna.

Kom igen nu!
Väckarklockan har ringt för århundraden sen och snart är det risk för att du försovit dig!