I väntan på något nytt

”Avfyra en missil, se till att den träffar rätt. Så svårt ska det väl inte vara.”

Jag sitter på en soffpuff och samtalet börjar sakta men säkert närma sig ämnet som jag brinner för, men som jag inte vill ta i. Inte här. Inte med dessa människor. Men jag kan inte låta bli. När en av kollegorna berättar att hennes sons skola erbjuder migrationsverket att använda skolans gymnastiksal som flyktingläger tänds ett hopp hos mig. Det släcks ganska omedelbart av hennes tydliga missnöje i frågan.

”De ställde in gymnastiken för eleverna från onsdag till måndag.”

Jag blir kräkfärdig. Det brinner i bröstet på mig och jag vill skrika åt henne, men koncentrerar istället fokusen till min tumme som frenetiskt skrollar upp och ner längst bildflödet på telefonenens skärm. Jag uppfattar inte en enda bild…

Jag läste recensionerna av ”Hela Sverige skramlar” imorse när jag vaknade, fortfarande berusad av gårkvällens kärleksboost i Globen. Alla tidningar skriver om vilken sensation det blev. 40 miljoner! Tänk att det finns så mycket kärlek i Sverige i en så orolig tid som denna? Fantastiskt! Men under artiklarna, i kommentarsfälten, haglar missnöjespartisympatisörernas röster.

”Lägg pengarna på våra pensionärer istället!”
”Varför gör ni inte en gala för våra uteliggare istället?!”
”Jag skänker inte pengar för jag vet inte om pengarna kommer fram!!”

Jag blir matt… och arg! Pengar till våra pensionärer..? Uteliggare? SKOJAR NI? Ena stunden är ni glada åt att ni får tre-fyra hundra kronor mer i plånboken för att skatten sänks. Sen gnälls det över sämre sjukvård, skola, och att pensionen gått ner..!  Hur tror ni att detta hänger ihop? Och vad fan har folks goda vilja att skänka hjälp till flyende människor med uteliggare att göra? Och här kommer den värsta frågan av alla..., håll i dig… Vad gör DU för dessa människor? Arrangerar ett soppkök och bjuder hungriga själar till en varmtallrik? Erbjuder en nybäddad säng om natten? Trycker en tusenlapp i handen på en äldre herre som passerar dig på gatan? Nu vet jag, du stannar någon på gatan, ber om dennes kontouppgifter och avser tvåhundra kronor i månaden. Detta för att du är så god och för att du nu vet precis var pengarna går. DU hör min sarkasm? Oj, jag som försökte dölja den…

SJÄLVKLART är det tragiskt att människor sover på våra gator. SJÄLVKLART är det tragiskt att människor som lagt halva sina liv på en karriär belönas med småpengar i plånböckerna, när de i själva verket skulle hyllas för att de byggt upp detta samhälle, och för att vi har DEM att tacka för det vi har idag. SJÄLVKLART! Men vad har det med flyktingar att göra? I vilket diagram korsar parametrarna ”flyktingar som annars dör” någon missärfråga i Sverige? Vi lever för sjutton gubbar i VÄRLDENS BÄSTA LAND! Hur kan det inte finnas utrymme för omsorg, generositet och viljan att rädda liv i världens bästa land? Det handlar inte bara om kvinnor, barn och pappor. Det finns fler skalor som går att nyttjas för att beskriva dessa utsatta människor, exempelvis tandläkare, forskare, barnskötare, rymdforskare, poliser och politiker… Om vi har tur väljer kanske några av dessa att stanna när kriget är slut för att bidra till vår ekonomi, till vår skatt. Det kommer sannerligen behövas då svenska skolan, som tidigare legat i toppen, tappat tiotals placeringar då våra egna studenter tydligen inte håller måttet. 

Det handlar om att ge och ta. Inom en kanske inte allt för snar framtid avstannar golfströmmen och då blir det istid här igen. Då behöver vi fly igen. Precis som för 200 år sedan när en tredje del av vår befolkning flydde till Amerika för att det inte gick att odla mat här. Då får vi hoppas att vi har någonstans att ta vägen och att vårt nya hemland har större hjärtan, och dåligt minne…

Sverige, Sverige älskade vän.
En tiger som skäms, jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt, när tystnaden skräms - vad är det som hänt?

Välkommen, välkommen hit. Vem du än är var du än är…