I väntan på något nytt

 

 Det börjar bli farligt nu, igen. Jag minns den här känslan från någon slags dåtid, men trodde att jag hade vuxit ifrån den. Då kändes det som att något levde rövare i bröstet på mig och när kraften växt sig för stor sökte den sig ut, vilket alltid ledde till konsekvenser. Konsekvenser som jag inte riktigt hade råd att betala för.

Många strök med. Det varit mitt fel. Varje gång. De fick aldrig någon förvarning. Plötsligt brann det bara överallt. De hade klivit i mina fällor och jag kunde inte behärska mig. Ingen visste att det var jag som hade giftet. Likt en ulv smög jag kring fåren och slukade ett efter ett. Plötsligt var ett bara borta men jag låtsades som ingenting. Sen försvann ett till. Och ett till.. Out of sight, out of mind.

Jag trodde jag vuxit ifrån detta. Blivit starkare. Mindre destruktiv. Men nu galopperar ett väsen bredvid mig igen. Det jagar mig, redo att trötta ut mig tills det att jag ger upp. Jag anstränger mig för att hålla mig på mattan. Inte säga något dumt. Inte göra något dumt. För helvete! Gör inget dumt! Men det är bara en tidsfråga. Jag kanske hade kunnat hushålla med den om jag bara tänkt mig för, behärskat mig mot lusten, men när jag själv blev berusad av fotogenets doft tömde jag flaskan över dig för att få se hur mkt du kunde värma mig. Hur vackra dina lågor kunde bli. Jag hällde på mer. Sen mer. Sen ännu mer!