I väntan på något nytt

Jag möter en kollega i dörren. Vi nästan krockar. Vi är båda på väg upp till kontoret och vi blir ståendes och vill av välmening visa en andra in genom dörren först, båda två. Skillnaden är att min välmening har börjat ta slut. Vad spelar det för roll vem som håller upp dörren för den andra när jag fortfarande är underlägsen? Det känns mer som en kränkning. Vi kommer upp till kontoret – jag med viss frustration i bröstet. Jag vet att denna kultur har implementerats av vår chef som i sin tur är lärd att detta är ett sätt att visa kvinnor aktning. Jag verkligen avskyr att gå upp för den där spiraltrappan med en mans ansikte i min rumpnivå. Dessutom, tror han med ett leende på läpparna, att han precis utfört något hedersamt. I själva verket gjorde han precis ett övergrepp. Jag sa nej, flera gånger. Jag sa att det kändes kränkande. Han skrattade och gestikulerade med handen att jag skulle inta trappan först.

 På min plats ligger en tidning. Jag anar att det min favoritkollega som strategiskt lagt tidningen med uppslaget om kvinnors utsatthet – skrivet av Musse Hasselvall – på mitt bord. Jag vet i bröstet att det är min favoritkollega – min partner in crime at work – men hoppas att det är den där ganska medvetna manliga kollegan som återigen vaknat till liv, så som han gör ibland. Rubriken lyder: ”Vi fostrar killar till att tjejers vilja kvittar”. Jag blir mållös.

Musse skriver: 

”Det skulle behöva ske en stor förändring i det lilla. I det som händer till vardags. Killarna i omklädningsrummen skulle behöva se andra män göra skillnad även i andra sammanhang. Inte bara tränarna – utan deras bröder, deras lärare och deras pappor. De behöver se dem stå upp för bra värderingar. För andra. Säga ifrån. Streta emot.
I samband med den här typen av debatt hör vi alltid män klaga högt ”alla män är inte våldtäktsmän. En fullkomligt överflödig kommentar. Som jag tror grundar sig i skuld. Annars skulle den inte komma. För även om vi inte är våldtäktsmän så är vi en del av vägen dit. Att gå över kvinnors gränser. Som ett exempel, att tjata sig till sex. Jag har själv gjort det. Jag vet att hon är intresserad. Hon vill inte nu, men eftersom tillfället finns.
För visst är det så, ingen känner en våldtäktsman. Ingen känner heller någon rasist. Jag gör det i alla fall inte. Inte någon som själv säger att han är det.”
(Metro.se/debatt 2016-10-12)

Sällan klaffar tillfälligheter lika väl som dessa precis gjorde. Och sällan är det just en mans ord som skänker mig tröst när jag blir frustad över just andra mäns beteenden i bakåtsträvande jämlikhetsfrågor. Men tack Musse. Dina ord var kanske just en bästa trösten. De ingav hopp om att män kanske förändras.

Och framför allt, tack Nermin för att du la tidningen på mitt bord just denna morgon.