I väntan på något nytt

Det som inte dödar gör dig starkare...

En skulle kunna tro att mötet med döden, efter flertalet gånger, skulle dämpa fallet. Att en lär sig acceptera livets gång och därmed dödens naturliga entré, men så är inte fallet. Jag skyr döden med alla möjliga medel, hittar på undanflykter och springer så fort jag kan, men alltid utan lycka. Till sist står han där tyst och ber mig förstå, än en gång. "Släpp taget, det blir lättare då..."

I det lilla rummet av trygghet tar du ditt sista andetag. Alldeles nyss satt du i min hand omsluten av små tygstycken som ska omge dig av doften av hemma. Jag pussade dig och klappade dig och andades in dig i hopp om att få behålla något av dig. Du visste inte varför vi var där, bara att du gång på gång fick tvätta dig då mina tårar blötte ner din päls. Det var aldrig meningen att släppa taget om dig, men jag fick inte hålla dig. När du skrek brast det i mig och jag tappade allt. Jag skrek okontrollerat och fångade upp dig för att ha dig så nära som det möjligen gick. Jag ville att du skulle känna min trygghet, min kärlek, min närvaro. Jag hoppas att du inte bara kände min rädsla och sorg. I ett litet rum av trygghet tog du ditt sista andetag. När döden slutligen fanns där kom lugnet även till mig. Tomheten tog över. Nyss åt du. Nu fanns du inte mer. Jag bad dig att förlåta mig. Sen tog jag med mig dig och la dig bredvid din syster Edda, Ruth och Hilda. 

När jag kom hem kände Kerstin direkt att något var fel. Jag hade inte tvättat mina händer utan tog med en doft av dig och döden rakt in i hennes innersta rum. Hon agerade som hon aldrig gjort förut. Hon högg. Jag spenderade resten av dagen med att sörja och göra i ordning för Kerstins avfärd. En ska aldrig ångra något den gjort sägs det, och aldrig kommer jag ångra fina älskade Kerstin som på sätt och vis inte bara förlängde Barbros liv, utan också gav mig så himla glädje. Sällan har en liten skrutta som du varit så kavat, modig och trygg- allt i ett. Att lämna tillbaka dig till din mamma, pappa och syster kändes omöjligt. Jag tvingade mig själv att tänka att det bara är för ett litet tag, att jag ska hämta hem dig snart. Allt annat var omöjligt. Väl hos din gamla/nya matte visade du dig från din bästa sida. Mötet med din riktiga mamma som gav dig livet för 9 månader sedan gick så bra att en aldrig trott att ni varit separerade. Du vackra lilla Kerstin som gav Barbro livet att kämpa för och mig sån oerhörd glädje - tack för att jag fick vara din matte. Tack för att du fick vara min. Vi ses igen om ett par dagar och då hoppas jag på sätt och vis att du glömt mig. Då behöver jag bara börs sorgen och saknaden efter er, men inte det dåliga samvetet för att jag lämnat bort dig. Snart ska du bli mamma och snart är allt som vanligt för dig. Hos mig blir det aldrig mer som vanligt. För att du, Barbro, Edda, Hilda och Ruth finns du för alltid bara i mitt hjärta som vackra minnen som värker.